“Det känns som att jag har kommit framåt men inte riktigt fattat hur dåligt jag har mått“, säger Sanne Svensson.
Sanne sitter i soffan i familjens vardagsrum när hon börjar berätta om sitt förlossningstrauma.
– Det finns olika typer av trauman, vissa får det av en händelse och vissa får det av ett längre förlopp. För mig har det varit den här jättejobbiga graviditeten och förlossningsskadan, säger hon och tar det från början.
Då var vi jätteglada och såg fram emot det
Sanne och hennes sambo Per ville ha barn.
– Vi blev gravida jättesnabbt och det var en chock, fast det var planerat. Då var vi jätteglada och såg fram emot det, säger Sanne.
Hon visste att kvinnorna på hennes mammas sida av släkten hade haft svåra graviditeter och att hennes farmor hade haft en traumatisk förlossning. Sanne själv skulle drabbas av både och.
Graviditeten
– I min släkt så finns det en sjukdom som drabbar alla tjejerna på mammas sida, så min mamma har haft det, min moster har haft det, min mormor har haft det och hennes syster har haft det och sedan vet jag inte om det går längre tillbaka i tiden, säger Sanne.
Tillståndet har termen hyperemesis gravidarum och innebär ett extremt gravidillamående. Så Sanne förväntade sig att hon skulle må illa och började kräkas i vecka fyra.
Så började jag kräkas och kräkas och kräkas
– Sedan i vecka fem så kräktes jag 20 till 60 gånger per dag. Oavsett om jag sov eller var vaken, så började jag kräkas och kräkas och kräkas. Och det slutade aldrig, säger Sanne som inte kunde göra något annat.
– Hela mitt liv bara försvann. Jag låg bara i soffan och kräktes.
Hon blev utmattad och uttorkad. Först hade hon tänkt att andra hade det likadant, men efter ett tag kom insikten att hon behövde vård.
– Till slut när jag inte orkade röra mig kände jag att jag måste åka in nu.
Det var inte självklart att få behålla barnet i och med att jag mådde så otroligt dåligt. Hur ska jag klara det här i nio månader? Kommer jag överleva själv?
Vården
Sanne och Per åkte till gynakuten på lasarettet. Hon kom dit med en spyhink i handen och sa att hon kräktes var tjugonde minut, men kände att hon inte blev tagen på allvar.
– Jag tror inte att de var vana vid patienter som har en sådan grav nivå på den här skalan av gravidillamående. Många med hyperemesis gravidarum blir ju bättre av att ta postafen och använda åksjukearmband eller milda läkemedel. Men jag behövde starka mediciner och dropp för att inte gå under.
Sanne beskriver att hon befann sig i svält. Hon säger att det knappt gick att sticka droppnålar i hennes kärl, så hon bad om mindre nålar men de vanliga användes ändå.
Om man bara hade lyssnat på mig
– Flera gånger punkterades mina kärl på båda armarna, så att jag var sönderstucken och hade jätteont. Det hade gått att undvika om man bara hade lyssnat på mig, säger Sanne och minns hur hon fick beskriva sin situation på nytt vid varje sjukvårdsbesök.
– Det kändes verkligen som att de misstrodde mig som förstföderska. Jag upplevde det som en ständig kamp för att folk skulle tro mig och jag hade inte ork att kriga, för jag var helt slut.
Graviditeten hösten 2021.
Förlossningen
När värkarna satte igång slutade illamåendet direkt. Efter nio månader i ett slags svälttillstånd skulle Sanne gå igenom en förlossning.
– Den var utdragen och jag hade förvärkar väldigt länge, säger hon och rösten blir skör och ögonen tåras när hon fortsätter.
– När mitt barn Viven väl kom så hörde jag hur något gick sönder i kroppen. Det var nästan bedövat allting, men jag hörde att något slets sönder inuti.
Hon minns att hon frågade flera gånger vad som hände, men fick svaret att hon skulle fokusera på sitt barn.
Det var jobbigt för mig att inte få information om min kropp
– De försökte väl bedöma hur mycket de behövde sy, men det var jobbigt för mig att inte få information om min kropp. Att de diskuterar min kropp när jag ligger här helt uppfläkt och inte får vara en del av samtalet. Det gjorde mig extremt stressad.
Sanne fick en förlossningsskada där en muskel bland annat hade brustit.
– I mina papper står det att det var en normal förlossning, säger Sanne, men för henne kändes det inte så.
Jag tänkte fy fan, vad var det för någonting? Så frågade jag flera gånger vad är det som händer?
Skadan
När Sanne, Per och sonen Viven kom hem från förlossningen hade hon ont. Smärtan höll i sig i flera veckor och hon tog upp det på efterföljande samtal med vården.
– När jag berättade att jag har ont fick jag frågan om vad jag förväntade att jag skulle känna efter att ha fött barn. Då tänkte jag att okej, det är så här alla har det. Fan vad hemsk. Varför berättar ingen det?
Sanne väntade länge på att förlossningsskadan skulle läka, men det kändes snarare som att hon hade ett sår som ständigt gick upp.
Jag hade sår som inte hade läkt
– Ingen i vården ville slutföra en undersökning för att jag hade så extremt ont, men sa ändå att de inte kunde se något som var fel. Efter lång tid fick jag träffa en läkare som specialiserar sig på kvinnohälsovård när det har gått galet. Det räckte med att hon tittade i två sekunder för att se att jag hade sår som inte hade läkt.
En operation bokades in och Sanne fick sluta amma för att kunna genomföra den. Sedan informerades hon av en annan läkare att de inte kunde se något sår och operationen avbokades.
– Det har varit jobbigt, att försöka att vara en härlig förälder, fast man har så jävla ont hela tiden och är så ledsen, säger Sanne.
Det var värt det
Rädslan
Hon älskade sitt barn och ville inte att Viven skulle bli ensambarn som hon själv varit. Eftersom Sannes mamma också hade en svår graviditet så vågade hennes mamma inte få fler barn. Nu upplevde Sanne samma sak.
– Sedan vi fick Viven och allt var tufft kring det, kände både jag och Per att vi varken kunde utsätta varandra eller ett barn för det vi hade gått igenom, säger hon.
Jag hade ju förlossningsskadan, så vi hade aldrig sex
De var överens om att göra abort om hon skulle bli gravid igen.
– Men det var ingen risk för jag hade ju förlossningsskadan, så vi hade aldrig sex, tillägger Sanne.
Hon var rädd att hon skulle behöva leva med smärtan resten av livet, men efter ännu ett läkarbesök fick hon en ny operationstid. Hon minns också ett råd hon fick.
– Försök ha sex med din partner en gång innan operationen och se hur det känns, om det är mer som gör ont. Då försökte vi en gång och blev med barn, säger Sanne.
Vändningen
När hennes mens inte kom köpte hon flera graviditetstest i panik. Alla test visade samma sak.
– Jag och Per bara tittade på varandra och grät och sa att det är klart att vi ska behålla barnet. Vi gick från att ha varit så säkra på att vi inte skulle ha fler barn, till att inget hade varit mer självklart. När han plötsligt fanns där, säger Sanne, om sin andra son Allan.
Ultraljudsbild på Allan vintern 2023.
Samtidigt var hon rädd för att bära och föda honom. Under första graviditeten hade det funnits en oro över såväl hennes som barnets hälsa.
– Då borde jag ha tagit mer hjälp, men jag borde också ha fått mer hjälp. När jag var gravid med Allan så gick allt mycket smidigare, jag behövde inte kriga längre, säger Sanne.
Då borde jag ha tagit mer hjälp, men jag borde också ha fått mer hjälp
Hon kräktes fortfarande flera gånger om dagen, men inte var tjugonde minut. Vården hade dessutom en handlingsplan för henne med nya mediciner och dropprutiner.
Inför förlossningen fick hon även frågan om hon ville ha ett kejsarsnitt.
– Jag fick valet med Allan, i och med att det hade varit så jobbigt med Viven, men jag fick rekommendationen att föda vaginalt för att jag kanske skulle kunna operera om skadan. Och så blev det.
Sannes tidigare förlossningsskada brast på samma ställe som tidigare, men den här gången syddes och läkte det ihop.
Nybliven familj våren 2022.
Tvåbarnsmamma sommaren 2024.
Traumat
Ändå mådde Sanne inte bra. Graviditeterna och förlossningarna var över och hon hade två friska barn.
– Jag har varit väldigt förtjust i Viven och Allan från början, vilket jag är oerhört tacksam över, säger hon.
Däremot kunde hon drabbas av ångest när hon såg andra som var gravida eller påmindes om förlossningar. Det var som att hon upplevde allt igen. Hon kände rädsla, ilska och utmattning som påverkade hennes föräldraskap. Samtidigt ville hon vara med sina barn.
– Fast jag har känt att de skulle ha haft det bättre utan mig. Att jag bara är ledsen och arg hela tiden, så det är bättre att ni är utan den här sura och söndriga mamman. Jag förstod att jag var deprimerad, säger Sanne.
Jag har känt att de skulle ha haft det bättre utan mig
På mödravårdscentralen och barnavårdscentralen antogs det att hon hade en depression. När hon hänvisades vidare till primärvården gjordes en bedömning där att hon inte hade det. En kurator på gynekologmottagningen rekommenderade däremot ett Instagramkonto som drivs av den gotländska psykologen Eva Lyberg. Där fanns en lista över tecken på oläkta förlossningstrauman, som Sanne kände igen sig i.
– Ja, det är nog det jag har, men det har inte varit någon inom vården som ens har påtalat att sådant här kan hända, säger Sanne.
34-åriga Sanne Svensson berättar att hennes farmor också hade ett förlossningstrauma, som hon bearbetade först när hon var 86 år. “Hon mådde så otroligt mycket bättre när hon blev tillfreds med det som hade hänt henne. Då kände jag att jag måste ta tag i mitt nu, jag kan inte vänta tills jag är 86.“
Bearbetningen
Hon deltog i privatpsykologens program för att läka förlossningstrauma, vilket riktade sig till kvinnor som vill ha fler barn men inte vågar.
– För mig hjälpte det jättemycket, även om jag redan hade fått mitt andra barn, men jag önskar att jag hade hittat det här tidigare, säger Sanne.
I traumabearbetningen ingick ett moment där hon skulle tänka på det som hade varit jobbigt, tills hon såg en bild i sitt inre.
– Jag satt och väntade på att det skulle komma en bild och hade väl gett upp tanken på att det skulle funka. Då helt plötsligt kom det en bild och jag grät som ett as.
Känslorna bara sköljde över mig, som att jag upplevde det igen
Hon såg framför sig hur hon ligger uttorkad under graviditeten och säger att hon vill ha de små droppnålarna, men får de stora.
– Känslorna bara sköljde över mig, som att jag upplevde det igen. Som det brukade göra när jag tänkte på min graviditet och förlossning eller skulle berätta om det och kunde bryta ihop, säger Sanne.
En annan bild var från när hon fick förlossningsskadan.
– Att jag frågar vad det är som händer och de inte svarar på det, säger Sanne.
Hon fick också upp en bild från tiden efteråt.
– Det var att jag behövde sluta amma Viven för att kunna opereras, att jag inte själv valde det. Och att operationen ändå inte blev av.
Läkningen
“När jag och Per började prata om barn hade vi en klar tanke om att vi ville ha fler än ett“.
Sanne Svensson har nu två barn med Per Stenström, här har hon Viven och Allan i famnen.
Sanne Svensson med Per Stenström och barnen. Viven föddes i maj 2022 och Allan i juni 2024.
Efteråt känns livet annorlunda.
– Det har varit jättejobbigt, allt jag har varit med om, men det är ju dåtid. Den känslan kände jag inte förut. För när jag tänkte tillbaka på det var det som att all ångest kom tillbaka och att jag var där, men nu är det ett minne, säger Sanne.
Det kan gå
Hon tänker även på de andra kvinnorna som var med i programmet.
– Vi hade inte samma trauma eller samma problem, men vi var alla där med ett gemensamt mål. Det var flera där som ville skaffa barn igen och jag hoppas att många lämnade programmet med en känsla av att det kan gå. Och det kanske går jättemycket bättre än första gången, säger hon.
Det kanske inte hjälper alla, men det har hjälpt mig
Sanne Svensson berättar om sina upplevelser för att andra mammor med förlossningstrauma ska veta att det går att läka, inte för att hon vill kritisera den gotländska vården. I en tidigare artikel har den privata psykologen och poddaren Eva Lyberg lyft ämnet och i nästa artikel berättar personal i regionens förlossningsvård hur de följer upp kvinnor som riskerar att drabbas. Vården kommenterar inte enskilda fall.
Vi kan bara berätta om hur vi jobbar och att vi efter feedback från patienter och medarbetare arbetar med att ständigt utveckla och förbättra vår verksamhet
Åsa Hedqvist
Verksamhetschef för obstetrik och gynekologi på Gotland
Fakta
Några få gravida får extremt graviditetsillamående som ofta kan pågå hela dagen och ibland under hela graviditeten. Det kan vara svårt att få i sig mat och dryck, man kan gå ner i vikt och kräkas så mycket att kroppen blir uttorkad. I så fall kan det behövas sjukhusvård och näringslösning via dropp.
De flesta får sår i underlivet efter en förlossning som kallas för bristningar. Bristningen sys ihop direkt efter förlossningen och det kan göra ont och kännas svullet en tid efteråt. Ytliga bristningar brukar läka på ett par veckor, men det kan ta flera månader innan bristningar i muskler och vävnader har läkt ordentligt. Om besvären inte går över ska sjukvård sökas.
Det är vanligt att känna oro eller nedstämdhet som nybliven förälder. Det kan bero på förändringar i kroppen, på sömnbrist och en reaktion på den nya situationen i livet. Man kan känna sig som en dålig förälder och skämmas över att inte vara glad, trots att man har ett nyfött barn. De som mår mycket dåligt kan till exempel inte känna igen sig själva och vara oroliga över hur måendet påverkar deras barn.
Det kan vara svårt att må bra igen psykiskt efter att ha varit med om skrämmande händelser, som en svår förlossning eller missfall. För en del försvinner besvären och för andra blir de kvar och påverkar vardagen. De kan då ha fått PTSD, vilket kan innebära att ingenting känns roligt längre eller att det är jobbigt att göra saker som påminner om händelsen. Ibland kan minnesbilder upplevas så levande att det känns som att traumat händer just nu. Det kallas flashbacks och kan utlösas av sådant som påminner om upplevelserna, vilket ofta ger stark ångest och stress. Det finns även andra kraftiga reaktioner från kroppen, som hjärtklappning och svårigheter att andas.
För samtliga besvär kan vård sökas på vårdcentral, barnmorskemottagning eller BVC.
Källa: 1177
Jag vill berätta för andra tjejer att det går att må bra igen. Det här är inte för evigt, det har varit jävligt jobbigt men det behöver inte fortsätta vara det
Sanne Svensson
Tvåbarnsmamma