Det är riktigt underhållande att följa den uppblossade debatten om turismen på Gotland. Plötsligt är det som om dammluckorna är öppna och det bara forsar fram åsikter. Tankar som kanske varit närvarande länge, men tillbakahållna, för det är som om de bubblar upp med visst undertryck.
På insändarsidorna är det vattenbristen som är källan till oro när fastboende gotlänningar tagit till orda om turismen. Där syns frustration över läget. Gäster på Gotland kan få en hel del fostrande upplysningar från personer som utgår från att de hitresta besökarna inte insett den allvarliga vattensituationen på ön. Här stänger vi av vattenkranen medan vi borstar tänderna. Här rinner inte det första kalla vattnet i duschslangen rakt ut i golvbrunnen i väntan på det varma. Här hinkas det, sparas och återanvänds vatten. Den som fyller pool med dricksvatten får räkna med förakt och den som vattnar gräsmattan med trädgårdsslang får onda ögat.
Men de som valt att resa till vår magiska plats på jorden förtjänar ju inte förakt för sitt val av resmål. De är inte var och en orsak till våra problem. Kanske inte ens i flock. Vi har att hantera de olägenheter som uppstår. Det är där politiken kommer in.
I toppen för styret på Gotland pågår nu en spännande ping pong-match mellan regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) och regionrådet Andreas Unger (M). De har ju krokat arm sedan valet 2022, men nu verkar det som om valrörelsen 2026 kanske börjat och de lösgör sig från varandras grepp.
Den senaste tidens rubriker om turistskatt/turistavgift vittnar om en spricka i samsynen:
Regiontoppen: ”Turistavgift är nödvändigt för Gotland”.
Moderaterna: "Nej till turistskatt".
När Meit Fohlin (S) anser att en turistavgift för besökare till Gotland är en förutsättning för att utveckla besöksnäringens potential så smashar Andreas Unger (M) tillbaka att det rör sig om ett utspel som Moderaterna utgår ifrån att hon gör som företrädare för Socialdemokraterna – inte för Region Gotland.
Unger (M) anser att det inte är ett politiskt förankrat förslag, vare sig inom det styrande samarbetet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna eller bland regionfullmäktiges åtta partier.
Nu måste ju inte Meit Fohlin (S) be Andreas Unger (M) om lov för sina åsikter. Abdulalim Alkatea (C) måste inte heller be Johan Malmros (C) om godkännande för sin hållning i frågan om turistavgift. Det är det som gör debatten så spännande! Här går skiljelinjer mellan styrande och inom partier. Centerpartiets regionråd Johan Malmros har uttryckt sig positivt om att införa en turistskatt, även om det just nu saknas lagstöd för regionen att ta ut sådan skatt. Meit Fohlin (S) föreslår 100 kronor per besökare och natt. Johan Malmros (C) öppnar sin budgivning på 30 kronor. Med en miljon gästnätter på Gotland skulle också den nivån på avgift definitivt hjälpa till, resonerar han. Partikamraten Abdulalim Alkatea (C) undrar däremot om en avgift verkligen är rätt väg att gå för en region som redan brottas med höga kostnader och hård konkurrens från andra destinationer både i Sverige och i Europa.
Ja, Gotland är redan ett dyrt resmål och Meit Fohlin (S) ställer därför den välmotiverade frågan: Vem får tjäna pengar på bekostnad av vem?
Svaret lär de nog inte diskutera i Destination Gotlands styrelserum. Inte på SAS heller, men jag antar att frågan har viss adress åt rederihållet och upp i luften. Folk ska inte känna sig så skinnade på biljetten till Gotland att de inte har råd att pröjsa 30 kronor, eller 100 kronor i avgift för att stränderna ska vara rena och för att toaletterna inte ska vara låsta och översvämmade. Eller för att akuten ska vara bemannad om de behöver dit.