Den svenska arbetsmarknaden bromsas av bristen på matchning av jobb, visar en ny rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Efter pandemin gick återhämtningen på arbetsmarknaden snabbt och de flesta länder var i början av år 2023 tillbaka på, eller till och med över, sysselsättningsnivåerna före pandemin. Men nu halkar Sverige efter de andra nordiska länderna. Rapporten från IFAU visar att det handlar om att Sverige har ett tydligt större matchningsproblem jämfört med Finland, Danmark och Norge.
Ett annat tecken på att Sverige har problem är att långtidsarbetslösheten här fortsätter att stiga, medan den har minskat i de flesta nordiska länder. Anledningen är en större andel arbetslösa med svag ställning på arbetsmarknaden, bland annat många med utländsk bakgrund, enligt rapportförfattaren Anders Forslund, professor emeritus.
Arbetsmarknadspolitiken påverkar matchningsgraden i landet. I Sverige är subventionerade anställningar en stor del av politiken, medan de andra nordiska länderna erbjuder arbetsmarknadsutbildningar i högre grad. Det är en mer långsiktig lösning att arbetstagaren bättre matchar jobben genom utbildning, än att arbetsgivaren ska få förmåner för att anställa någon som de kanske inte annars skulle anställt. Sverige borde se över arbetsmarknadspolitiken ur det perspektivet.
Prognosen för arbetslöshet för år 2025 skrevs nyligen upp av regeringen till 8,7 procent som en följd av oron över tullarna (TN 14/5). Även nästa års prognos skrevs upp till 8,4 procent. Samtidigt ligger antalet långtidsarbetslösa på rekordnivåer – 145 000 personer. Det är en ökning med 7 000 personer jämfört med förra året. Sverige har därtill EU:s tredje högsta ungdomsarbetslöshet med 23,8 procent.
I dagarna presenterade Akademikernas a-kassa statistik över antalet arbetslösa akademiker, en ökning med 14 procent sedan år 2024 och med 54 procent sedan 2023. I april hade 29 procent varit arbetslösa längre än ett år. Det är en oroväckande utveckling som visar att arbetslösheten slår brett.
Det är viktigt att förstå att Socialdemokraternas förslag om arbetstidsförkortning, slopat karensavdrag och höjda pensioner (Hela Gotland 20/5) som ska avhandlas på partikongressen under Kristihimmelfärdshelgen, går på tvärs mot arbetslinjen och är dessutom en fara för den svenska modellen där branscherna förhandlar fram arbetsvillkor utan inblandning av politiker. Det här är frågor som borde beslutas om i breda överenskommelser över blockgränser för att förankra dem långsiktigt. De är alltför viktiga för att vara irrbloss under valrörelsen. Och slår de undan benen på arbetslinjen borde de inte läggas fram alls.
Men vad gör regeringen då? Det finns en rad reformer av bidrag som kommer att stärka arbetslinjen – det måste löna sig mer att arbeta än att inte göra det. På regeringens bord finns nu tre utredningar som leder till detta. Förslagen handlar om bidragstak, heltidsaktivering och kvalificering till välfärden för icke-medborgare (Hela Gotland 3/5). Men det kommer fortfarande finnas hundratusentals arbetsföra som inte försörjer sig själva i Sverige. Det är ett problem regeringen måste ta tag i.
Arbetsförmedlingen behöver bli bättre på att faktiskt förmedla arbete. I en utvärdering pekar Statskontoret på bristande tillit mellan regeringen och myndigheten – svaret anses vara att politiken ska ha tålamod, sluta detaljstyra och ”ge myndigheten handlingsutrymme”. Men det är att bortse från att detaljstyrningen har tillkommit på grund av upprepade tillkortakommanden från myndigheten. Arbetsförmedlingens uppdrag behöver istället renodlas.
För att skapa incitament att söka jobb, är en del av lösningen tuffare krav att flytta dit jobben finns med indragen ersättning för den som vägrar. För att minska andelen ungdomar som är arbetslösa är ett rejält omtag av lärlingsjobben ett måste. I Sverige har vi en yrkesutbildning som till största delen är förlagd i skolan och bara en av tolv elever är lärling. Lärlingsjobb är ett utmärkt sätt att matcha arbetstillfällen med rätt arbetskraft redan i början av ungdomens arbetskarriär.
Ska regeringens politik stärka arbetslinjen för alla är bidragsreformerna viktiga, men inte tillräckliga. Arbetsförmedlingen måste reformeras. Förutsättningar och incitament för alla arbetsföra som inte försörjer sig själva måste skapas. Matchning mellan jobb och arbetstagare måste bli bättre på alla plan.