En av punkterna i Tidöavtalet handlar om att minska den ekonomiska dragningskraften i välfärdsmodellen. Kort sagt förmåner och bidrag ska inte delas ut bara för att någon tagit sig till Sverige. Det är en bra väg framåt. Eget ansvar är alltför underskattat i dagens samhälle.
Utredningen om kvalificering till välfärden presenterades den 29 april och tar avsprång i att tillgång till välfärd ska vara resultatet av egen ansträngning och inte enbart bosättning. Som Anja Tenje (M), äldre- och socialförsäkringsminister, uttryckte sig: ”Sverige är inte en kravlös gemenskap” (TV4 29/4).
Personer som kommer till Sverige för att bosätta sig ska få tillgång till välfärden successivt. De kvalificerar sig till bidrag i takt med att de har jobb, betalar skatt och har permanent och laglig bosättning i Sverige. Eller genom att bli svensk medborgare.
Den som inte är svensk medborgare måste ha bott lagligt i Sverige under fem år utan avbrott för att beviljas socialbidrag. För att få ta del av exempelvis barnbidrag, föräldrapenning eller sjukersättning ska man som icke-medborgare ha varit bosatt i Sverige i minst fem år under en femtonårsperiod. Det är en mycket generös tolkning av anknytning som utredaren lägger fram. Att fem år i Sverige ger större anknytning till ett land än tio år utomlands är inte rimligt. Det borde gå att sätta kravet att det är de senaste fem åren utan avbrott som ska gälla för att kvalificera sig.
Enligt utredningen visar forskningsresultat att högre ersättningsnivåer inom ekonomiskt bistånd och socialförsäkringar leder till att fler tar del av ersättningarna och att färre jobbar. När vi då enligt ministern redan har 500 000 utlandsfödda som inte är självförsörjande behöver incitamentet att ta sig till Sverige minska.
Förslaget är att reglerna kommer att börja gälla för de som bosätter sig i Sverige från den 1 januari 2027. Med anledning av gynnande förvaltningsbesluts negativa rättskraft kan en förmån som inte är tidsbegränsad och som beviljats innan ikraftträdandet inte ändras med stöd av kvalificeringsreglerna skriver utredaren. Det betyder att staten inte kan använda dessa regler för dra tillbaka förmånen för de invandrare som redan fått sina bidrag beviljade. Vi har dock i närtid sett förslag från Tidöpartierna att just luckra upp rättsprincipen om gynnande beslut, men då handlar det om att beslagta en viss typ av jaktvapen från laglydiga jägare som inte gjort något fel (Hela Gotland 26/4).
Det handlar inte om att skapa en andra klassens medborgare som debattörer i SvD hävdar (SvD 26/4), eftersom reglerna gäller just de som inte är medborgare. Och det gäller framtida ansökningar, få av de som redan är i Sverige kommer att beröras eftersom utredaren föreslår övergångsregler. Att det svenska universella välfärdssystemet har satt Sverige på kartan är inte så positivt som debattörerna tycks tro.
Sverige har i dag hög ekonomisk dragningskraft med få krav. Det är rimligt att se över kvalificeringskraven till vår gemensamma välfärd, något som de flesta andra EU-länder redan har på plats. Det är bättre att människor väljer att komma till Sverige av andra anledningar än att det är här de får mest och lättast betalt.