För Lina Olofsson finns ingen annan bild av hur det är att ha en mamma. Hon hälsar regelbundet på och de båda håller varandras händer länge.
Röda tulpaner och gula små påskliljor lyser i solen utanför villan. Utanför pågår livet som vanligt. För Lina Olofsson är det också det enda sättet hon vet hur det är att ha en mamma.
– Jag brukar hälsa på henne varannan månad ungefär, säger hon medan vi går rullstolsrampen fram.
Efter en knackning på dörren hälsar personalen välkomna. I lilarandig tröja med en rosa frottéhandduk under hakan sitter Monika, med huvudet fixerat i rullstolen med ett vitt band om huvudet.
– Det här är det enda jag vet, och jag har aldrig haft en mamma att prata tonårsbekymmer med, säger Lina Olofsson.
Snart 30 år har gått sedan sommarnatten mellan den 13 och 14 juli 1996. Monika, då 42 år gammal, låg ensam och sov under pågående Stångaspel. En okänd gärningsman anföll henne och krossade hennes skalle. Hon har sedan dess aldrig mer vaknat upp och kunnat kommunicera med ett medvetande i behåll.
– Hon fick blödningar i båda hjärnhalvorna. Skallen var som en krossad kruka med sprickor i, säger Lina Olofsson och berättar att hon för bara ett drygt år sedan begärde ut och fick läsa sin mammas omfattande sjukhusjournaler:
– Det gjorde att jag fick en starkare inblick i hur illa det var.
Monika kan inte prata men skratt och tårar visar att hon har känslor. Höger arm far då och då ut i spastiska rörelser.
Även om det inte förändrar hennes mammas livssituation eller mående drivs Lina Olofsson starkare än någonsin av att få veta vem gärningsmannen var.
– Jag har begärt ut polisens utredning, säkert 500 sidor. Där står hur de tror att det har gått till. Jag hade föreställt mig något annat. Det var sjukt och mer brutalt, och mycket våldsammare, än vad jag hade trott, säger hon och kramar sin mammas arm och hand i sin.
Här strax intill bowlinghallen i Stånga sov Monika under bar himmel den natten medan Stångaspelen pågick 1996.
Monika överlevde mordförsöket, men kan gravt handikappad än i dag inte kommunicera med omgivningen. Lina är ändå övertygad om att hon förstår vad som händer runt omkring henne.
– Jag tror att hon lyssnar. Och hon kan skratta och gråta, i precis rätt sammanhang. Då förstår man nog, säger Lina Olofsson och berättar att hon då brukar lägga handen på mammans kluckande mage när hon skrattar:
– Det tycker jag är jättemysigt.
Lina Olofsson är övertygad om att hennes mamma Monika trots hjärnskador hör vad hon säger.
Sedan Lina för precis ett år sedan berättade i ett reportage för Helagotland om mordförsöket, och känslorna kring att växa upp utan sin mamma, återupptogs den sedan flera år nedlagda förundersökningen. Anledningen var att polisen fick in vad de bedömde som mycket relevanta tips.
För en vecka sedan kunde åklagare Susanne Wihlborg och kriminalinspektör Rebecka Karlström berätta att de nu jobbar vidare med ett DNA-spår som säkrats på brottsplatsen, och planerar att låta topsa ett antal personer.
– Det går inte att beskriva vad det skulle betyda, jag hoppas så att de kan knyta det där DNA-spåret till någon, säger Lina Olofsson.
Hon erkänner samtidigt att hon är luttrad. Genom åren har förundersökningen i brist på bevis lagts ner ett par gånger. Än i dag är hon övertygad om att det finns människor som vet hur mordförsöket gick till, och vem gärningsmannen var.
– Man kan inte bära på det ensam hela livet. Det är omöjligt, om man inte är psykopat, säger hon.
Lina Olofsson hälsar på sin mamma Monika, svårt hjärnskadad men vid liv och utan att kunna kommunicera med omgivningen. Snart 30 år har gått sedan mordförsöket 1996 under Stångaspelen.
Att hålla mammans hand i sin menar Lina Olofsson känns fint.
Medan kaffebryggaren puttrar far Monikas högra hand ut i en spastisk rörelse, som den gör då och då. Lina håller fortfarande hennes hand medan vi fikar och småpratar. Då börjar det rycka i Monikas vänstra öga och kind. Barnbarnet Nellie som är med får plötsligt Monika att skratta.
– Jag tror att hon hör, men att det är ungefär som att ligga i koma utan att vara i vaket tillstånd, säger Lina Olofsson.
Hon pratar lugnt med sin mamma, vars röst hon själv senast hörde när hon själv bara var fyra år gammal.
– Jag minns inget annat, eller tiden innan det hände.