Domkapitlets beslut att ge tillbaka kragen till den präst som haft sex med unga flickor i sin församling har försvarats av lagmannen Sture Stenström, som var med och fattade beslutet.
I ett debattinlägg (som ni kan läsa HÄR) skriver hand bland annat att:
"Enligt svensk rättstradition har målsägande inte den ställningen att de äger rätt att påverka påföljders avslut eller upphörande. Detta får anses gälla även när en person med stöd av kyrkoordningen ansöker om att återfå behörigheten".
Men Berndt Heikel, meriterad advokat hos bland annat Hannes Snellmans advokatbyrå som är en av Nordens största och deltidsboende i Vamlingbo, skriver att domkapitlet tvärtom frångått rättspraxis.
"En grundläggande europeisk rättsprincip är att berörda parter skall beredas möjlighet att yttra sig (i brottmål: den åtalade och målsäganden; i förvaltningsärenden: de som direkt berörs av saken). Det undviker lagman Stenström ”omsorgsfullt” att nämna", skriver han i en debattartikel.
Berndt Heikel menar också att det är fullt möjligt att ompröva beslutet att ge prästen kragen tillbaka, tvärtemot vad domkapitlet och biskop Sven-Bernhard Fast gjort gällande.
"Det ger kyrkoordningen 58 kap. 18 § möjlighet till i speciella fall", skriver han.
Läs hela debattartikeln nedan.
Vamlingbo, 2015-04-14
Lagmannens argument haltar
Lagman Stenström svarar 4 april på Helagotland.se på frågor som Inger Harlevi ställt angående domkapitlets hantering av ”påkragningsärendet”. När Harlevi pekar på att de berörda unga kvinnorna inte hördes under domkapitlets handläggning, undviker Stenström den besvärliga frågan. Istället svarar han att målsägande enligt svensk rättstradition ”inte äger rätt att påverka påföljders avslut eller upphörande”.
Det är självklart att målsägande inte kan bestämma över beslutets eller domens innehåll. Men här gällde det att bli hörd! En grundläggande europeisk rättsprincip är att berörda parter skall beredas möjlighet att yttra sig (i brottmål: den åtalade och målsäganden; i förvaltningsärenden: de som direkt berörs av saken).
Det undviker lagman Stenström omsorgsfullt att nämna. En seriös handläggning hade förutsatt att domkapitlet utrett händelserna i grunden. Det hade krävt att även de berörda fått yttra sig. Enligt biskopen har man medvetet valt att inte ta in annan utredning än den som fanns då saken kom i dagen.
Detta trots att erfarenhet visar att en hel del brukar komma upp först långt senare, när de berörda kunnat bearbeta och förstå innebörden i vad de utsatts för. Domkapitlets uttryckliga val att stöda sig på ett bristfälligt underlag har gjort att man saknat en adekvat grund för att bedöma vare sig allvarsgraden av eller omfånget i det skedda. Vilket hade varit en förutsättning för att bedöma om mannen, med tanke på kyrkans nolltolerans betr. sexuella övergrepp, kan anses lämplig att verka som präst och få den förtroendeställning det medför.
Av Stenströms svar framgår att domkapitlet inte kände till allt som nu framkommit. Han påstår att man ändå ”i allt väsentligt” var informerad. Det verkade inte trovärdigt med tanke på vad som tidigare rapporterats i offentligheten.
Efter Harlevis beskrivning i en debattartikel på Helagotland.se den 13 april är det ännu klarare att Stenströms uppfattning inte håller. Domkapitlets (enligt Stenström) ”ingående, och omsorgsfulla” utredning har visat sig ha så allvarliga brister att de skulle utgöra grund för ”resning i målet”, ”återbrytande av beslut” eller annat extraordinärt rättsmedel, såsom ”omprövning” av ärende. Det ger Kyrkoordningen 58 kap. 18 § möjlighet till i speciella fall.
Om biskopen och lagmannen känner ansvar för sina uppdrag krävs det åtgärder av dem. Om de inte gör vad som nu ankommer dem, bör högre instans i kyrkan ta ansvaret – i namn av den proklamerade nolltoleransen mot sexuella övergrepp!
Berndt Heikel
Vicehäradshövding