Det gamla huset hade bakugn och en hög murstock, med sten som nu ska brännas till ny kalk.
Daggen får de gula augustipäronen att skina som renaste guld i morgonsolen. Svarta förkolnade rester i trädgården berättar fortfarande om det drama som utspelade sig sent på juldagens kväll för två år sedan. Familjen bestod då av Erik Nilsson och hans son Olle Svensson, och Eriks fru med hennes dotter. På en kort stund miste de det mesta de ägde.
Det gamla trähuset från 1887 blev totalförstört och brann ner till grunden, trots att räddningstjänsten snabbt var på plats. Ingen människa kom till fysisk skada. Däremot hade ett misstag gjort att hemförsäkringens räkning aldrig blev betald. Försäkringen löpte ut bara fem dagar innan branden och det var inget att göra åt.
Erik Nilsson och hans son Olle Svensson vid resterna av familjens hus som totalförstördes juldagen 2022. Intill brandplatsen har de rest reglarna till det nya huset, som de bygger själva.
När ett nytt hem nu sakta växer fram är det därför med hjälp av återvunnet material, och en hel del utrivna köksdetaljer från andra håll.
– Att elda upp sitt hus och inte få ut några försäkringspengar kan tyckas vara en dålig idé – men det är ganska mycket som händer på pluskontot, säger Erik Nilsson och visar ett komplett kök från 1930-talet.
En enorm frysbox från 1959, av märket Elektroskandia, tronar i ladan.
– Det är bara att ringa kärnkraftverket i Oskarshamn när man ska sätta i gång det. Jag tror knappast det är trippel A i energiklass på den, säger han.
På gårdsplanen utanför reser sig en enorm brädhög, gammalt virke som snart ska eldas – men den här gången till något positivt.
– Vi ska bränna kalk och behöver nog 20 kubik ved, säger han och berättar att de har fått bråte och rivningsvirke av grannarna.
Pappa Erik och sonen Olle jobbar nu med att samla virke till bränningen av kalk. Återvinning är det som gäller för att komma framåt.
Efter branden fick familjen låna ett tillfälligt boende av vänner i en grannsocken. Men ett halvår senare flyttade frun, hennes dotter och deras hästar, till fastlandet.
Kvar blev Erik och hans son ensamma, men också förenade i den framtid de nu tänker bygga tillsammans.
– Att ett hus brinner är väldigt konkret. Att ha ett hus, eller att inte ha ett hus, det kan hjärnan relativisera. Relationen till människor är mer abstrakt och det kan man vrida och vända på. Det plågar en på ett annat sätt. Det som maler och grämer tar mer energi, säger Erik Nilsson.
Ändå, i det mörkaste mörker finns ofta ett litet ljus och hopp. Och allt är relativt jämfört med krig och katastrofer i omvärlden, menar han.
– Hade vi haft pengar hade vi inte bränt kalk själva eller lärt oss så mycket. Det är en ganska kul resa vi har framför oss.
Erik Nilsson och Olle Svensson delar glädjen i att få skapa en framtid av kreativitet och det man har på platsen. Väggarna ska muras av lera från tomten.
Högen med bråte är rivningsvirke som skänkts, för att bli bränsle att bränna kalk till ny puts och fasader.
Olle är 17 år och går på gymnasiet. Det är han som har varit mest pådrivande att återuppbygga ett hus på tomten, som i dag består av en gammal fruktträdgård med verkstad, uthus och ett växthus.
– Hela mitt liv är här. Det är mitt hem. Och det är här som allt roligt kan hända, säger Olle.
Att återuppbygga det gamla huset så som det såg ut hade han mest av allt önskat. Men det hade krävt mycket pengar.
Nu tas istället en del av brandresterna tillvara, för att bli nytt byggmaterial. Olle har samlat tegel och staplat på hög. Stenen från murstocken, som en gång tagit hand om röken från bakugn och kakelugn, ska bli ny råvara till kalkbränningen.
– Den bränningen pågår i tre dygn och där kommer det att behövas en del folk. Jag tänker bjuda på helgrillat lamm och många tycker säkert att det är spännande att få sitta vid en brasa mitt i natten och se de blå lågorna dansa. Det är en upplevelse, säger Erik och berättar att han hoppas få hjälp av vänner och bekanta.
Modellen i växthuset är skalenlig och visar hur det nya huset är tänkt att bli, putsat och liknande en lada.
Olle Svensson med köket från 1930-tal, helt i original och tidstypiskt med bakbord och ett högskåp som rymmer en utfällbar strykbräda.
Övervuxen av vinrankor dignande med gröna druvor i växthuset visar en trämodell hur det nya huset ska se ut. Där utanför reser sig de första reglarna mot himlen, strax intill det gamla nedbrunna tidigare boningshuset. De nya väggarna ska byggas av lera från platsen, kalksten och puts av den brända kalken.
– Det är brandsäkert och gratis, säger Erik medan Olle berättar hur de tänkt sig arbetet:
– Vi ska låna en grävmaskin och hade ändå tänkt göra en liten damm, som kan ge vatten till lammen.
Olle har gjort ett jättejobb och samlat ihop och staplat mängder av tegel, som ska återbrukas i det nya bygget.
En liten timrad stuga är Olles och han drömmer om en egen smedja att jobba i.
I skogen bakom trädgården har Olle fått en liten timrad stuga, som ska kompletteras med smedja. Eld och brandfarliga saker har fått en annan innebörd efter branden. Ljudet av sprakande lågor går inte att tvätta bort.
Vid två tillfällen har minnena gjort sig påminda med omedelbar kraft. Nyligen började det brinna i en verkstadsbyggnad till huset de tillfälligt bor i.
– Det var ett under att det inte spred sig, hjärtat stannade totalt, säger Erik om känslan.
Han berättar att ljudet av en kratta mot grus kan få honom att tänka brand, liksom dofter och rök. Men att bli påmind kan också vara ett sätt att bearbeta det som hänt, och de minnen man bär på, menar han:
– Har man gått runt med en sticka i fingret kan det vara bra att få en spik i foten. Vi ska vara glada att vi inte bor i ett brinnande hus.
Han berättar att det innan branden i verkstan otroligt nog började brinna även i husets torrdass.
– Det hade självantänt. Jag funderar på att färga håret illrött och att ha en sån där liten brandsläckare man brukar ha i bilen i mitt snickarbälte.
Erik och Olle med en bit förkolnat trä från branden. Av deras gamla hem återstår i dag bara ruiner.
Tidigast om ett år tror far och son att det är realistiskt att ha tak över huvudet, även om de inte flyttat in.
– Då får vi bo som på 1800-talet, den stora ekonomiska bumpen är el och vatten, säger Erik.
Där krävs fackkunskap. Även om de har hantverkare i bekantskapskretsen finns inga löften om hjälp. Men att bygga och skapa ett nytt liv tillsammans, bokstavligt talat med sina bara händer, är något som både Olle och Erik längtar efter.
Redan tycker de att det känns lättare att vistas på platsen.
– Det är inte lika ödsligt här längre, säger Olle och berättar om all kunskap i hantverk och kreativt skapande han får på köpet.
Få i hans ålder har röjt en brandplats, täljt nya yxskaft eller garvat sitt egna lammskinn.
– Mina klasskamrater är inte förvånade över något jag gör längre, säger han.
Erik Nilsson och Olle Svensson blickar framåt. Något annat alternativ finns inte, menar de, och berättar att de på köpet får massor utav kunskap och skaparglädje.
Att gräma sig över det som hänt: Branden, den obetalda hemförsäkringen, eller andra om och men, tjänar nu efteråt väldigt lite till, menar de. Genom årtusenden är det katastrofer och människor som råkat göra fel som rest sig och fört utvecklingen framåt.
Erik visar det byggmaterial som ska återvinnas och nu vilar i ett uthus. Vackert snirkliga fötter i gjutjärn till ett badkar räddades ur ruinerna, och kan snart blir användbara i det spa han vill bygga.
– Jag tror att det här huset kommer att kännas lite speciellt. Olle kommer att kunna säga till sina barn och barnbarn att när han var liten, då fick man minsann bygga sitt hus själv, säger Erik Nilsson.