Så gott som varje intresseorganisation kommenterar regeringens budget med att just de verksamheter och syften som de vurmar för borde ha fått mer pengar.
Det tillhör sakens natur. Och att göra alla till viljes är naturligtvis fullkomligt omöjligt. Att regera handlar – bland annat – om att hushålla med och prioritera knappa resurser.
Till dessa kravmaskiner hörde Region Gotland. Den huvudsakliga handlingsplanen för att få ordning på Regionens finanser har varit att armbåga sig fram i en lång och bred kö av tiggare och be om mer pengar från regeringen. Annars kan vi inte ta ansvar för Gotland, har det hetat. Regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) sade i våras:
– Detta fungerar inte längre. Som regionalpolitiker kan vi göra mycket, men vi är på väg i en riktning som vi inte längre kan ta ansvar för. Gotlands samtliga politiska partier står fullständigt enade här. Vi kan inte göra mer, utan nu måste staten gripa in.
Nu har Meit Fohlin kallat regeringens budget för "en katastrofal statsbudget, för både gotlänningar och övriga svenskar". Eventuella förhoppningar infriades inte.
Jag antar att det innebär att hon nu måste avgå. Men det har hon inte sagt något om. Jag håller inte andan i väntan på att det sker.
Det finns argument som stödjer Regionens önskemål om en mer fördelaktig tilldelning av statliga resurser. Men oavsett vad man tycker om styrkan i dessa argument, så är det ytterst vanskligt att förlita sig på hjälp utifrån, speciellt när man konkurrerar med allt och alla om att få en rikare tilldelning. I grund och botten måste man utgå från att Regionen ska lösa sina egna problem inom rådande ramar och villkor.
Det har Regionen inte gjort. Man har reagerat alldeles för sent och helt otillräckligt när de ekonomiska orosmolnen tornade upp sig. Under budgetberedningen våren 2023 enades Gotlands politiker över hela den politiska skalan om att lägga en minusbudget, en budget med underskott. Genom att inte ta ansvar för ekonomin ansåg man sig ta ansvar för verksamheterna. Besparingar för en ekonomi i balans beskrevs som skadliga. Det var naturligtvis gallimatias.
Det är i hög grad Region Gotland som har skapat den situation som Regionen nu befinner sig i. Stålbadet är självtappat. Om regionledningen förmår ta ansvar nu så kommer den att tvingas till åtgärder som är betydligt mer radikala än vad som hade behövts om man hade börjat agera i tid, långt innan förra årets budgetberedning.