Jag vet en gotländsk tjej som när hon var liten ville bli polis. Hörde en dag hennes mamma prata om att dottern dock plötsligt börjat tveka inför sitt drömyrke. Flickan hade på nyheterna hört om en polis som tyvärr inte överlevt arbetsuppgiften en dag. Hon hade insett att man som polis kunde dö på jobbet och hon började då istället fundera på att bli journalist.
Jag som överhörde samtalet tänkte att tjejen kommer att upptäcka att också journalister lever farligt och kan dö på jobbet.
Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner blev skjuten i bakhuvudet den 11 mars 2014 på en gata i Kabul. Hans sista reportage handlade om afghanska kvinnors situation och deras oro inför framtiden. Han var på plats för att rapportera inför valet.
SVT:s Bert Sundström blev attackerad i Kairo, knivskuren och fick skallskador när han för svenska tevetittare skulle skildra de våldsamma dygnen under den egyptiska revolutionen 2011. För att ta ett par historiska exempel. Men det finns gott om färska exempel på att det fria ordet inte är fritt och att journalisters möjligheter att rapportera hem om förhållanden i världen krymper.
Den 3 maj är världsdagen för pressfrihet. En så mycket viktigare temadag än den i oktober då det är bullfrossa av oklar anledning. Pressfrihetens dag är utropad av FN:s generalförsamling 1993 och tyvärr får vi ideliga orsaker att rikta ljuset mot det mörker som råder för journalister och därmed för befolkningen på många håll i världen.
Just nu har jag en kollega i fängelse i Turkiet. Så borde det inte vara. Joakim Medin borde friges utan dröjsmål. Han åkte till Turkiet för att rapportera till allmänheten. Journalistik är inte ett brott. Presidenter får inte vara så lättkränkta att det hojtas om 12 års fängelse efter en ”förolämpning”. Anklagelserna om ”terrorbrott” är konstruerade för att misstänkliggöra hans journalistiska arbete.
Just nu är det historisk bottennivå för pressfriheten. Organisationen Reportrar utan gränser (RSF) rankar årligen hur det står till i 180 länder. ”Det är en ögonblicksbild av situationen för pressfriheten baserad på fem indikatorer: ekonomisk kontext, rättsligt ramverk, sociokulturell kontext, säkerhet och politisk indikator”.
Enligt Reportrar utan gränsers ranking 2025 är fortfarande Kina världens största fängelse för journalister och ett av de tre sämst placerade länderna. Eritrea behåller den inte så hedrande förstaplatsen; det lägst rankade landet i indexet, följt av Nordkorea.
Också i Eritrea har jag en fängslad kollega, Dawit Isaak. I Kina sitter den svenska publicisten Gui Minhai i fängelse.
Förhållandena för journalister är helt enkelt dåliga i hälften av världens länder, enligt det globala pressfrihetsindexet.
På pressfrihetens dag uppmärksammar Gotlänningens Tryckeri AB ett par modiga skribenter som får pris för sin rapportering. Journalisten Somar Al Naher och krigsfotografen Hady Kareka får var sitt stipendium på 10 000 kronor. Det gamla tidningsägarbolaget vill stötta insatser för pressfrihet och demokrati. Tidigare har Föreningen Svenskbyborna och Östersjöns författar- och översättarcentrum uppmärksammats och i fjol fick en rad sockenblad på ön pris för sina lokala informationsinsatser.
Pressfriheten är grunden i varje fungerande demokrati. Om det så är ett litet nyhetsblad utgivet av en gotländsk hembygdsförening eller rapportering från en diktatur. Att rapportera om oppositionens villkor och politiska händelser är inte ett brott, utan en demokratisk nödvändighet. Att fängsla journalister för att de utövar sitt yrke är ett angrepp på det öppna samhället.
Den 3 maj hedrar vi pressfriheten och tänker på de uppoffringar som gjorts och görs runt om i världen för det fria ordet.