Ulf Kristersson ställer in sitt medverkande i Almedalsveckan efter det att Magdalena Andersson klagat på upplägget. Det är beklagligt. På SvD:s ledarsida skriver Peter Wennblad om hur turerna gått till (SvD 21/5).
Eftersom Ulf Kristersson inte kan hålla Moderaternas partiledartal i Almedalen i år, då det krockar med toppmöten inom EU och Nato, kommer Elisabeth Svantesson ta platsen för M:s räkning (Hela Gotland 14/5). För arrangörerna är det såklart viktigt att våra ledande politiker sluter upp och kommer till Almedalen. Att alla partiledare då kan ha möjlighet att vara på plats är ett dragplåster för de 35 000 unika besökare som kommer under veckan.
Ulf Kristersson bereddes därför möjlighet att närvara på invigningen i sin roll som statsminister och där hålla ett kortare tal om demokrati, utan att blanda in partipolitik.
När Kristersson tackade ja till inbjudan protesterade Socialdemokraterna. Kraftigt.
Socialdemokraterna meddelade organisationen att partiet inte godtog upplägget, om inte Magdalena Andersson också skulle få tala på invigningen. Det skulle ju bli orättvist annars, Moderaterna fick två talartider, och de andra partierna bara en. Arrangörerna tolkade budskapet som att partiet skulle hoppa hela arrangemanget om deras uppmaning inte hörsammades. En katastrof för Almedalsveckan.
Enligt Peter Wennblad följde ett kaotiskt möte i Almedalsrådet, Almedalsveckans politiska styrgrupp, där beslut togs att bjuda in fler invigningstalare – fast inte Magdalena Andersson utan andra personer. Ett sätt att både tillmötesgå Socialdemokraterna och samtidigt inte.
Ulf Kristersson hoppade då av arrangemanget på grund av att förutsättningarna ändrats, och hela upplägget ”blev ganska oklart”, inbjudan hade ju gått ut till honom som statsminister och inte partiledare (P4 Gotland 19/5).
Det är beklagligt låg nivå, när en partiledare inte kan acceptera att en annan partiledare representerar i sin roll som statsminister. Men det är i och för sig i linje med Magdalena Anderssons uppträdande tidigare i veckan när hon bestämde sig att utöva säkerhetspolitik från oppositionsbänken och bygga upp en alternativ utrikespolitisk struktur utan förankring i vare sig regering eller i folkets mandat (Gotlands Allehanda 21/5).
Har Magdalena Andersson månne svårt att släppa att det inte är hon som är statsminister utan Ulf Kristersson? Beteendet runt Almedalsveckan anstår sig inte en statsministerkandidat, utan är något man möjligen kan förvänta sig hitta på en skolgård. Talande är däremot den brist på reaktioner som åtföljs varje gång Socialdemokraterna skriver om programmet bokstavligen eller bildligt, spelreglerna verkar inte gälla när partiet är inblandat. Det är något regeringspartierna behöver bli bättre att reagera på, annars får mobbaren på skolgården sin vilja fram igen.