En genomgång av tio års domar för barnpornografibrott resulterar i en omfångsrik nyhetsartikel, med 19 minuters lästid. Förfärlig läsning och förfärligt viktig, tycker Gotlänningens ledarskribent.
Många hajade säkert till av rubriken. Hann kanske tänka att reportern Emil Lundberg skulle presentera ett bildgalleri med namn och adress? Hur många skulle vara bekanta? Kanske skulle han ha knackat på hemma hos de dömda sexualbrottslingarna? Eventuellt ertappat dem i färd med att byta pornografiska bilder med likasinnade, med andra som tänder på barn?
Nej. Det är ingen sådan exponering. Snarare en klinisk sval redogörelse för en tidslinje av tio års domar där gärningsmän fällts för barnpornografibrott. Sexualbrottslingarna beskrivs med ålder och får sitt innehav exponerat i text. 49 000 filmer i något fall.
Konsekvenserna varierar mellan skyddstillsyn, samhällstjänst och fleråriga fängelsestraff. För brottsoffer brukar det ofta vara livstid. Ingen glömmer.
Granskningen avslöjar egentligen ingenting vi inte redan visste. Genom åren har somliga av de listade domarna fått stor uppmärksamhet, medan fallet rullades upp i Gotlands tingsrätt. Det mäktiga nu är att se den massiva omfattningen. En samlad sorglig bild över gotländska skamligheter. Varje fall ett för mycket. Och ingen, absolut ingen, skam och skugga ska falla över brottsoffren. Vi vet att somliga män inte drar sig för att ta för sig av ett barn de får tillgång till. I vissa fall är det incestuöst. Släktskap. I andra fall lömskt groomande där småtjejer lockats i fällor, kanske betade med smink, cigaretter och alkohol.
En av alla rättegångar jag bevakat i Gotlands tingsrätt gällde våldtäkt, sexuella övergrepp, kränkande fotografering i en sådan omfattning att den åtalade gotländske mannen varken kunde bekräfta eller förneka åklagarens påståenden om vissa av gärningarna. Han mindes inte. Där satt den lille gråe man som gått under radarn i så många år och förnedrade tjejerna en gång till. De hade varit så många att han inte mindes vem han gjort vad mot. Tjejerna hade sannerligen inte glömt. De hade nappat på någon av hans många alias. Han hade många unga fejknamn han kallade sig. Tjejerna trodde möjligen att de höll på att bygga en relation på distans med en jämnårig kille. Väl på dejten var det för sent att upptäcka att det varit en gammelgädda som lurat i vassen på småfisk. Som lirkat sig till deras tillit.
Det är ett hänsynslöst övergreppsmaterial som polisinspektör Anna Schaffer är en av dem som måste titta på. Tiotusentals bilder. Ingen avundsvärd arbetsuppgift. Hon förtjänar beundran för att orka det viktiga arbetet att identifiera offer i ett stort hav där de fula fiskarna har lätt att hitta sin näring.
"Gädda" är höjdhopparen Patrik Sjöbergs ord för männen som kontaktar barn i sexuella syften. Han engagerar sig tillsammans med Sara Nilsson för att förhindra sexuella övergrepp på barn. Somliga kallar dem "pedofiljägare", på den omtalade sajten Dumpen. De ser sig som barnrättsaktivister. De agnar ett bete, bygger en påhittad nätprofil. "Hittar på" ett barn för att locka till sig personer som söker sexuella kontakter med barn. När "gäddan" huggit på betet och sedan dyker upp för att träffa ett barn att förgripa sig på, filmar Dumpen och lägger ut konfrontationen på organisationens hemsida.
Sexuella övergrepp och barnporrbrotten, där män tänder på att se filmade övergrepp, förtjänar en stor plats på politikens "det här måste vi få stopp på" -lista. Ett steg på vägen är att inte preskribera övergrepp på barn för att tiden gått. Det kan vara åren som förflutit som får offret att tala, efter att som barn kanske saknat ord och mod att uttrycka den dåliga hemligheten.
Brottsutredaren Anna Schaffer frågar sig i den nu publicerade kartläggningen: Hur kan folk vara så djävla grymma?
Mitt försök till svar. För att de inte blev stoppade.