När man utreder ett misstänkt barnpornografibrott pratar utredarna inte specifikt om åldern på barnen som avbildas på bilderna och filmerna, utan om pubertetsutvecklingen. Till sin hjälp använder man då den så kallade Tannerskalan, som Anna Schaffer visar på datorn på bilden.
Anna Schaffer är polisinspektör och utbildad granskare av övergreppsmaterial. Under fem år arbetade hon för polisens grupp för internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn, ISÖB, i Region Mitt. Där utredde hon bland annat barnpornografibrott, ärenden där man ofta hittar tiotusentals bilder och filmer där barn utsätts för sexuella övergrepp.
Sedan ett år tillbaka bor hon på Gotland där hon huvudsakligen är barnutredare och jobbar med ärenden där barn utsatts för våld i hemmet eller liknande. I och med sin erfarenhet och kompetens från fastlandet hjälper hon dock då och då till att utreda barnpornografibrott där den misstänkta gärningsmannen är boende på ön.
Anna Schaffer berättar att det finns olika tillvägagångssätt för hur en utredning gällande barnpornografibrott kan initieras.
– Dels finns det ett bra internationellt samarbete för sånt här, och varje bild har mer eller mindre ett eget ID-nummer. Får Europool exempelvis kännedom att en specifik bild sprids där IP-numret spåras till en adress i Sverige så skickas den informationen till polisens nationella operativa avdelning, NOA, och därefter vidare till den aktuella regionen, säger hon.
Ett annat tillvägagångssätt är att det kommer in tips från anhöriga eller liknande, men enligt Anna Schaffer krävs det starka misstankar för att polisen ska genomföra en husrannsakan vid ett sådant tips.
”Det som de här männen har gemensamt är att de drivs av sitt eget begär. De förstår ofta att de gjort fel och att det inte är okej att tända på barn, men de gör det ändå eftersom det är begäret som styr”, säger polisinspektör Anna Schaffer.
I andra fall kan det finnas misstankar mot en specifik person, och när dennes digitala enheter gås igenom kan ”likasinnade” personer hittas.
– De här människorna finns ju överallt, och man kan aldrig veta vem det är som har övergreppsmaterial på sin dator. De finns i alla samhällsklasser och i alla delar av landet.
Anna Schaffer fortsätter:
– Det som de har gemensamt är att de drivs av sitt eget begär. De förstår ofta att de har gjort fel och att det inte är okej att tända på barn, men de gör det ändå eftersom det är begäret som styr.
Anna Schaffer, polisinspektör och utbildad granskare av övergreppsmaterial.
När polisen misstänker att en person gjort sig skyldig till barnpornografibrott så är det första man gör att kolla om det finns barn på den aktuella adressen.
– Om det gör det så prioriteras ärendet upp, detta för att kunna utesluta egna övergrepp, berättar Anna Schaffer.
När polisen har stark misstanke om att en person har gjort sig skyldig till barnpornografibrott gör man ett tillslag där man hämtar in den aktuella personen samt beslagtar alla digitala enheter.
Därefter genomförs ett tillslag där man hämtar in den misstänkta personen samt tar alla digitala enheter i beslag.
– När vi sedan går igenom materialet så gör vi först en grovgranskning för att se om det finns egna övergrepp bland bilderna och filmerna. Därefter sker en klassificering av materialet, vilket kan vara ett tidskrävande arbete om det finns stora mängder filer att gå igenom.
För att bilder och filmer ska vara olagliga är det två kriterier som behöver uppfyllas. För det första måste man kunna konstatera att det är barn, vilket innebär under 18 år, som avbildats, och för det andra att bilden är pornografisk, vilket innebär att den ska vara ämnad att väcka sexuellt begär hos betraktaren.
”För att det ska bedömas som grovt barnpornografibrott så ska det handla om särskilt små barn, typ spädbarn, eller att barnet utsätts för penetration, våld eller tvång, alternativt att det innehåller kroppsvätskor eller djur. Finns dessa delar med så är det ett grovt brott”, säger Anna Schaffer.
Om båda de kriterierna uppfylls så är det upp till utredaren och åklagare att bedöma om personen ska åtalas för barnpornografibrott av normalgraden eller grovt brott.
– Är det poseringsbilder så är det ett brott av normalgraden. För att det ska bedömas som grovt så ska det handla om särskilt små barn, typ spädbarn, eller att barnet oavsett ålder utsätts för penetration, våld eller tvång, alternativt att det innehåller kroppsvätskor eller djur. Finns dessa delar med så är det ett grovt brott, säger Anna Schaffer.
Hon berättar att åtal gällande barnpornografibrott ofta leder till fällande dom. Detta då det allt som oftast finns väldigt stark bevisning.
Är det bara män som döms för barnpornografibrott?
– Nja, det finns ärenden där kvinnor misstänkts men i de ärenden jag haft så har de misstänkta kvinnorna inte innehaft det olagliga materialet för sitt eget sexuella begär, utan de har haft det för att behaga en man. Exempelvis då en kvinna dokumenterat bilder och filmer på egna barn och sedan skickat dem vidare till en man.
Anna Schaffer berättar att de personer som gör sig skyldig för ett så kallat groomingbrott, exempelvis utnyttjande av barn för sexuell posering där någon förmår ett barn att skicka nakenbilder på sig själv, då ofta även gör sig skyldig till barnpornografibrott. I vissa fall sker sådant ungdomar emellan, och Anna Schaffer uttrycker en oro för att dagens ungdomar inte riktigt förstår vad den typen av bilder kan leda till.
– Många ungdomar förstår inte att genom att be om en nakenbild på en kille eller tjej under 18 år kan man göra sig skyldig till barnpornografibrott. Det händer även att ungdomar delar grova barnpornografiska bilder och filmer med varandra utan att reflektera över vad det är de egentligen tittar på. Även här gör de sig skyldiga till barnpornografibrott. Det är en skrämmande utveckling, säger hon.
Anna Schaffer säger att det rent känslomässigt kan vara tungt att gå igenom det material som finns på gärningsmännens datorer. ”Jag brukar säga att man aldrig får känna det man ser, men det är klart att det tynger en”, säger hon.
Anna Schaffer har alltså ägnat flera år åt den här typen av utredningar, och hon berättar att det rent känslomässigt kan bli tungt att gå igenom materialet som finns på gärningsmännens datorer och i deras mobiltelefoner.
– Jag brukar säga att man aldrig får känna det man ser, men det är klart att det tynger en. Samtidigt är det väldigt givande, och det är värt varenda minut som jag lagt ner på det.
Enligt Anna Schaffer finns männen som tittar och samlar på barnporr ”överallt”. ”Man kan aldrig veta vem det är som har barnporr på sin dator. De finns i alla samhällsklasser och i alla delar av landet”, säger hon.
Anna Schaffer berättar att hon blev känsligare när hon själv fick barn, men att man där och då under pågående utredning får försöka att inte ta in det man ser rent känslomässigt.
– Jag brukar inte ha ljudet på, för det är fruktansvärt. Det är det som går in i märgen på en. Den här typen av bilder och filmer går inte att kalla för porr alls, utan det är ju ett pågående sexuellt övergrepp på ett barn. När man sitter där och går igenom materialet så tittar man ju på brottsplatser där det pågår en våldtäkt. Hur folk kan vara så jävla grymma är helt obegripligt för mig, säger hon, och fortsätter:
– Som polis får man ofta se samhällets mörka sidor, och när man ser sådant här så ser man det svartaste svarta. Det kommer jag aldrig kunna tvätta bort helt, utan det finns alltid med mig. Man lär sig dock att hantera det, och det finns också en väldigt stark drivkraft. Kan man identifiera något av barnen, och genom det hjälpa eller rädda det så är det värt allt. Därför skulle jag aldrig ha det ogjort.