Vår väg i Stenkyrka dammar så att det tränger in i våra hus

Gun Johansson i Norrlanda har i insändare beskrivit problemet med dammig kalkstensgrusad väg. Vi vill instämma med henne.

Gotländsk grusväg. ”Vi kan inte kan vistas utomhus med någon glädje längre. Att promenera och cykla får vi avstå ifrån”, skriver boende i Stenkyrka och undrar varför grusvägen kommit att damma så mycket mer än förr.

Gotländsk grusväg. ”Vi kan inte kan vistas utomhus med någon glädje längre. Att promenera och cykla får vi avstå ifrån”, skriver boende i Stenkyrka och undrar varför grusvägen kommit att damma så mycket mer än förr.

Foto: David Skoog/arkiv

Insändare2025-05-10 14:05
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi bor längs en grusväg som går från väg 149 till naturreservatet Björkume - Alstäde och Stenkyrkehuks fyr. Vägen har förut varit en trevlig grusväg, visserligen med sina gropar och skador men en trivsam väg, att både gå och cykla på. 

Vi upplevde inte alls den typen av problem förr. Sedan några år tillbaka har det blivit olidligt. Vägen har en hastighetsbegränsning på 70 kilometer i timmen. En helt horribel hastighet på en smal slingrande grusväg, skymd sikt på flera partier. Vi har vänt oss till länsstyrelsen angående hastigheten och inväntar deras svar. 

På vägen körs det förvånande mycket tung trafik, såsom slamtömning, vattenbilar, sopbil och byggtrafik. Det är många, många gånger varje dag som tung trafik körs här. Dammet kan ligga kvar i flera minuter och om vinden ligger ”fel” kommer dammet rakt in till våra fastigheter. Dammet tränger även in i våra hus. Konsekvensen är att vi inte kan vistas utomhus med någon glädje längre. Att promenera och cykla får vi avstå ifrån. Vi är glada både för byggnationen vid havet och för reservatet, men på grund av detta har även trafikintensiteten ökat väsentligt.

Olägenheten är en kombination av fler faktorer, där hastighet och vägunderhåll är starkt bidragande. Den här vägen är precis som Gun Johansson skriver en enskild väg med regionalt skötselansvar. Vinterröjning fungerar utmärkt. Problemet som vi ser det är att vägen skrapas tidigt på våren, då täpps vinterns håligheter nödtorftigt igen, men gruset skrapas upp. Det dröjer sen otroligt länge innan dammbindningen sker. Vi har flera gånger undrat varför man inte gör dammbindningen i anslutning till skrapningen. Perioden emellan är fullkomligt outhärdlig. Vi har vid flera tillfällen gjort en så kallad felanmälan hos regionen, men aldrig fått någon bra respons. 

En annan fråga känns också central: Varför har det blivit så oerhört mycket mer damm jämfört med för cirka 15 år sedan?

Om det är farligt höga halter av partikeldamm i Visby på Östercentrum, så undrar vi vad vi som bor här tvingas andas in?