I en artikel (GT 3 mars) berättas om en asylsökande från Afghanistan, Jamal Mamand, som bor på Gotland. Han hade fått avslag på sin asylansökan från Migrationsverket och sedan överklagat till Migrationsdomstolen och därefter till Migrationsöverdomstolen. 20 februari fick han det slutgiltiga beskedet. Avslag och utvisning inom fyra veckor.
Den här killen har bott i tio år i Sverige (från 2015). Han har utbildat sig och jobbat på olika ställen. Just nu går han en utbildning till undersköterska och har tre kurser kvar, vilket skulle ta cirka två månader för honom.
Jamal ser framför sig en tillvaro utan jobb och bostad i Afghanistan och med en regering av talibaner, som är hatiskt inställda till allt västerländskt och särskilt mot Sverige efter koranbränningarna. Hans långa vistelse i vårt land gör honom i högsta grad oönskad i sitt gamla hemland.
Hoppet står till ett så kallat spårbyte; alltså till att i stället för att söka asyl av flyktingskäl, ansöka om arbetstillstånd. Jag tänkte mig att Region Gotland skulle kunna erbjuda honom en undersköterske-tjänst efter avklarad utbildning och att problemet därmed skulle vara löst. En win-win-situation – Gotland behöver personal inom äldreomsorgen, och Jamal behöver få stanna i Sverige.
Men på Migrationsverkets hemsida står att reglerna för arbetstillstånd sätter käppar i hjulet:
Du ska ha giltigt pass (eventuellt svårt från Afghanistan)
Du ska ha arbetat hos samma arbetsgivare minst fyra månader före ansökan och ha kontrakt för ytterligare tolv månader
Du ska ha haft AT-UND (undantag från kravet på arbetstillstånd) under tiden du arbetat
Ansökan ska vara inne senast två veckor innan avslaget vunnit laga kraft
Du ska tjäna minst 80 procent av medianlönen, i dag 28.480 kronor/månad men också i nivå med kollektivavtalet för din typ av arbete
Arbetsgivaren ska ha betalat in brukliga försäkringar
Min åsikt är att kraven är alltför högt ställda.
Jamal borde kunna få genomföra det så kallade spårbytet, avsluta sin utbildning och börja jobba som undersköterska Kanske inom äldrevården. Vi behöver honom, och han är i skriande behov av en fortsatt trygg tillvaro i Sverige.
Vi behöver tänka om och ge Jamal en chans att stanna i Sverige, få göra en samhällsnyttig insats och skaffa sig själva ett tryggare liv än i sitt hemland. Detsamma gäller många fler i hans situation, vilka nu hotas av utvisning till länder med stora brister vad gäller politisk stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter.