En bild kan tillåtas där en läkare står på ena sidan, och en anhörig på den andra, med en gravsten i mitten. Vad vill journalisterna illustrera med en sådan bild ? Det är inte första gången det är skriverier om antingen socialtjänst eller vård där personal omöjligt kan uttala sig i det enskilda fallet.
Alla som arbetar inom vården vet hur komplext och svårt ett ärende kan vara och hur ensidig en berättelse kan bli. Journalister vet att personal är bakbundna att ge sin bild och ska självklart också vara det på grund av tystnadsplikt. Arbetar man i vården finns både ett driv och en önskan att hjälpa människor må bra, bota eller lindra och det lyckas ofta.
Tror ni journalister att ni hjälper anhöriga genom att elda på deras förtvivlan? Ni behöver inte ta hand om dem sedan utan har fått ”ett bra scoop” och kan sen gå och fika. Jag tycker det har varit enstaka artiklar där man undrar hur ni journalister vill att framtidens vård ska se ut. Ansvarig utgivare verkar helt bekväm med läget.
Finns det någon form av ansvarstänk kring det som publiceras i tidningen om komplexa svåra och sorgliga fall? Förstår ni på media vilken skräck ni sprider bland vårdpersonal med dessa artiklar? På något vis tycker jag den här bilden med en anhörig på ena sidan, en läkare och en gravsten i mitten ändå var droppen. Tycker ansvarig utgivare denna typen av journalistik är till hjälp för någon, eller borde ni kanske fundera ett varv till vad ni publicerar?
Vårdanställd
SVAR DIREKT:
I flera artiklar under flera års tid har vi följt Lucas Jerstedts familj och deras kamp efter hans bortgång. De har berättat sin gripande historia om bottenlös sorg, fina minnen och kampen mot myndigheter. Viktig och bra journalistik förmedlad av flera reportrar och redaktörer, men inte minst av Paula Zielinski som stod bakom artikelserien som publicerades 2023.
När det nyligen stod klart att Inspektionen för vård och omsorg (IVO) riktar kritik mot lasarettet på flera punkter var det därför självklart för oss att skriva och återigen söka familjen för en kommentar. Artikeln bildsattes med Lucas gravsten, en bild på hans syster samt en bild på chefläkare Maria Amér. Bild och rubrik ska illustrera nyheten och snabbt få läsaren att förstå vad den handlar om. Att bildsätta en artikel med de olika personerna som förekommer i texten tjänar det syftet. Någon annan agenda finns inte.
Jag har stor respekt för vårdanställda som sliter för att leverera trygg och säker vård. När jag läser din insändare – som beskriver journalister som empatilösa människor som går över lik för en bra story – får jag känslan av att den respekten inte är ömsesidig.
Vårt uppdrag är att rapportera, granska och belysa. Att berätta om fel och brister och låta människor komma till tals är en viktig del av journalistiken. Även att förmedla känslor och mänskliggöra. Som reporter håller man ofta kontakten med människor man skrivit om, inte sällan under flera års tid. Att ta ansvar för de som vill berätta är viktigt. Alla är olika, men väldigt många vill berätta och dela med sig av både glädje och sorg. Via oss får de en plattform och en röst. Vi kan inte ta hänsyn till att företag, organisationer eller institutioner vi skriver om av olika skäl inte kan eller vill kommentera. Vår drivkraft är att publicera det som är viktigt, sant och relevant.
Inom vården och i många andra delar av samhället finns kontrollorgan som utövar tillsyn. Men vad händer när den tillsynen inte fungerar? Eller sker utan transparens och möjligheten till allmänhetens insyn? Vi får ett mindre demokratiskt, mer tillslutet och hemligt samhälle. Ett samhälle där människors röster tystnar och där journalisters möjligheter att granska försvinner. Jag tror att de allra flesta skulle ogilla att leva i ett sådant samhälle. Och jag tror att de allra flesta är överens om att journalister i väldigt många fall avslöjat viktiga saker och missförhållanden som annars hade förblivit hemliga.
Journalister är, precis som alla andra, människor. Inte ofelbara robotar som alltid har rätt. I det här fallet kan jag emellertid inte se att vi gjort något fel. Den som någon gång är av en annan åsikt är fri att begära rättelse och/eller anmäla oss till Medieombudsmannen.
Pär Ullrich, chefredaktör och ansvarig utgivare