Wera Svenssons replik här (läs gärna den innan du läser detta) skulle kunna avfärdas som en salig blandning av äpplen och päron.
Men jag har sett samma argument, samma ton och samma formuleringar i andra sammanhang där Dagen-rapporteringen hyllas och där domprost Mats Hermansson beskrivs med ord och med en ton som man nog inte skulle kunna tro kommer från kyrkans män och kvinnor.
Men det gör det.
Så därför är jag glad att Wera Svensson för sin diskussion i det offentliga så att argumenten kan bemötas.
Det jag, ”några andra kvinnor” – och för den delen en hel del män också – har gjort är att ifrågasätta rim och reson i att ge tillbaka rätten att vara präst till en man som använt sitt ämbete till att sexuellt utnyttja kvinnor i den församling för vilken han var själavårdare. Två av dem hade han medvetet och tålmodigt manipulerat sedan de var 15 år tills han ”tyckte det var dags” (Källa: Horisont) och förförde dem i kyrkans lokaler.
Arbetsmiljöproblemen i Visby domkyrkoförsamling är en helt annan sak.
Att blanda ihop dessa frågor är att blanda bort korten totalt.
För den skull är det självklart inte oviktigt. Om det så bara är en person som mår så dåligt att hen inte vill gå till jobbet i Visby domkyrkoförsamling är det allvarligt. Men att använda utsatta personer i argumenteringen för att tysta kritiken mot den påkragade prästen är ovärdigt.
Det är ovärdigt och kränkande mot den/de utsatta anställda och inte minst mot de unga personer som blev så djupt svikna av en person de satte sin tillit till.
Wera Svensson kan inte svara för hur Dagen och andra har mage att påstå att alla vi som upprörs av domkapitlets beslut bara låtsas vara upprörda för att få bort uppmärksamheten från besparingarna inom Visby domkyrkoförsamling.
Men Wera Svensson kan tala för varför hon personligen gör denna koppling och vad hon har för saklig grund för detta. Det tycker jag att man kräva när hon nu anklagar andra för både det ena och det andra.
Det trista med att svinga så högt och vilt är att den berättigade kritiken mot att domkyrkoförsamlingens verksamhet i stadens ytterområden drabbas hårdast av nedskärningarna om den försvinner.
Jag tror inte alls att det saknas problem inom kyrkan på Gotland och jag håller med om att det är intressant att många som jobbade under Ove Lundins tid valde att sluta när Mats Hermansson kom.
Men viktigare än maktstrider och olika syn på hur en kyrka ska vara, borde vara att hålla rent för sexuella övergrepp i kyrkan. Där om någonstans ska unga kunna känna sig trygga.
Det har uppenbarligen inte gått till så som biskopen och andra i domkapitlet berättat om sitt beslut: att utredningen varit extraordinärt noggrann, helt objektiv och att alla fakta låg på bordet inför beslutet.
Det har framkommit att prästen fortsatt hålla kontakt med flickorna.
Det har också blivit känt att biskopen själv haft en rådgivande roll för prästen i just denna fråga i fyra års tid.
Då duger det inte att krypa in i sitt bo och stänga dörren och hoppas att allt ska gå över.
Jag vill inte att biskopen ska avgå, tvärtom, jag vill att han träder fram, visar att han som kyrkans högste ansvarige på ön är angelägen om att inte spä på konflikter utan visar att han vill rädda kyrkans anseende.
För det behövs.