Linus Kahl avslutade nyligen fyra år av collegestudier i USA. Till hösten byter han Nordamerika mot Afrika där en treårig OS-satsning väntar.
Linus Kahl, 24, var inne på sin sista termin på University of South Carolina när han fick ett samtal från ett för honom okänt nummer.
Rösten på andra sidan presenterade sig som Rocco Meiring, simtränare från Sydafrika.
– Han berättade att han hade hört gott om mig och undrade om jag ville komma till Sydafrika och träna för honom inför OS, säger Linus Kahl.
Rocco Meiring är en av Sydafrikas främsta coacher och var tränare för Tatjana Schoenmaker som vunnit OS-guld i 200 meter bröstsim och OS-silver på 100 meter bröstsim. Meiring är även tränare till det sydafrikanska stjärnskottet Pieter Coetze och har utsett till årets coach i Afrika.
– Det är ju en fantastisk möjlighet som man måste ta vara på när man får chansen. Att få träna med någon som har erfarenhet av att coacha på OS och tagit simmare från botten på rankingen till OS-medaljörer är häftigt. Han har visat att han kan ta något som inte är jättebra och göra det till något som är otroligt bra. Just den biten är ju fantastiskt häftig.
Rocco Meiring är coach på University of Pretoria och en av Sydafrikas officiella OS-coacher samtidigt som han är i stånd att sätta samman en proffsgrupp av talangfulla och ambitiösa simmare.
– Jag visste inte vad jag skulle göra examen så det var inte så mycket att tveka om egentligen. Det känns väldigt spännande så nu handlar det om att jag ska få visum. Får jag det så flyttar jag till Sydafrika i mitten av augusti.
När Helagotland träffar Linus Kahl har han precis återvänt till Sverige och Visby. Fyra år av collegestudier i Alabama och South Carolina är till ända och Linus lämnar USA med toppbetyg.
– Det har varit ett bra sista år, på många sätt. Sen har det inte varit exakt det året jag kanske ville ha. Jag kom tillbaka till USA och blev tilldelad en kaptensroll i laget, vilket var fantastiskt. Det är ärofyllt, säger Linus Kahl som under sitt sista år var nominerad till årets idrottare och presidentens val.
De fyra åren i USA har varit en berg- och dalbana där ett medfött hjärtfel som senare visade sig vara Wolf-Parkinson-White-syndrom (WPW), en rytmrubbning som beror på att det finns minst en extra ledningsbana mellan hjärtats förmak och kammare.
– Jag ställdes inför ett ultimatum att göra en riskfylld operation eller avbryta mina studier. Det blev både en tomhet och en panikkänsla, men jag landade i beslutet att jag gör operationen.
Linus har tidigare berättat om att han tvingades göra två hjärtoperationer där den andra höll på att kosta honom livet. När han vaknade upp efter den andra operationen fick han veta att det uppstått komplikationer och att hans hjärta stannat från och till under 15 minuter.
Det kändes som jag var i en bubbla, utesluten från hela mänskligheten.
Linus Kahl
Sjuksköterskan berättade att tekniskt sett hade Linus varit död, men med hjälp av defibrillator kunde man till slut rädda hans liv.
– Det går inte att beskriva, det är sånt som man ser på film men aldrig tror ska hända dig själv. Det kändes som jag var i en bubbla, utesluten från hela mänskligheten. Det var som att jag var i ett tomrum och det var jobbigt eftersom jag kände sig väldigt ensam. Det är ingen annan som går igenom det än du själv.
Den andra operationen skulle trots en kritisk kvart bli lyckad. Han fick en monitor inopererad för att man skulle ha kontroll på hjärtat.
I mars tog läkarna bort hjärtmonitorn och Linus har behållit den som ett minne.
– Jag hade den inopererad under nästan ett och ett halvt år, men nu är jag bara kött och ben och just nu mår mitt hjärta jättebra. Jag är friskförklarad.
Med perspektiv på det som där och då var ofattbart har Linus också förändrats som människa.
Han har slutat att ta saker för givet och fått ett nytt perspektiv på livet.
– Varje morgon om jag vaknar är jag väldigt tacksam för att jag lever. Jag har lärt mig att uppskatta livet och det är något jag önskar alla kunde känna.
Det har också påverkat Linus Kahls syn på sitt eget idrottande.
– Jag har växt mycket mentalt. På senare tid så har jag väl på något sätt fått in det i mitt huvud att simning inte är på liv och död. Att vara duktig på simning är en talang som jag har, men jag tar ingenting för givet längre. Varje dag som jag får hoppa i och simma och varje dag som jag kan tävla och förhoppningsvis få tävla för mitt land eller för ett lag så är det en chans att för mig att få visa upp min talang och det är ett privilegie. När du kommit till insikten att varje tävling kan vara den sista så är det bara att köra, njuta och ha kul.
Linus Kahl är hemma i Visby över sommaren. Här uppskattar han lugnet och kan ladda batterierna med sina nära och kära.
Innan hjärtproblemen grubblade han mycket och tränarna fick gång på gång säga till honom att inte tänka så mycket.
– Gick inte resultatet med mig tidigare började jag tänka: Har jag inte gjort tillräckligt? Eller har träningen inte varit bra för mig? Jag letade efter fel och just den biten kan vara mentalt jobbig. När man har så många frågor som oftast inte finns något bra svar på blir du väldigt frustrerad. Nu har jag börjat tänka så att varje gång jag får chansen att tävla och så länge jag gör mitt bästa så kommer det att vara tillräckligt för mig i alla fall.
Med det sagt har han fortfarande höga mål och barndomsdrömmen att simma OS är fortfarande det han strävar efter.
– Jag är 24 bast och det är tre år till nästa OS och som jag kan träna för att nå dit. Det finns ingenting som säger att min tid redan har varit eller att min tid är nu. Den kanske kommer om ett, två eller tre år. Det vet man inte, utan man får vänta och se. Så länge man har motivation så är det bara att fortsätta träna och leta nya mål.
Linus Kahl kom inte med till VM i Singapore, men hoppas att ett bra SM ska leda till en uttagning till Universiaden senare i sommar.
När Helagotland träffar Linus Kahl har han bara varit hemma någon dag och att bara få landa i föräldrahemmet på Fältgatan är något han verkligen uppskattar.
– Så fort du sätter foten på Gotland så känner man det där lugnet. Det är skönt att vara här. I går tog jag en fika med morsan. Gotland kommer alltid att vara hemma även fast jag inte vet om jag kommer att bo här senare i livet, säger han.
I Solbergabadet håller han igång kroppen för efter midsommarhelgen väntar SM i Norrköping där han hoppas kunna prestera så pass bra att han får en ny landslagschans när Universiaden avgörs i Berlin.
Förra sommaren gjorde han sitt första stora mästerskap som senior under EM i Belgrad och det gav mersmak:
– Det var fantastiskt. Det var otroligt roligt och att sen gå in och persa på allting. Alltså det är svårt att beskriva. Nu vet jag att när det väl kommer till kritan så kan jag simma som jag ska göra. Det är ett tecken å att man kan steppa upp när det behövs.
Tillbaka där det började. Linus Kahl laddar inför SM i Solbergabadet.
Däremot fick han inte någon plats i VM-truppen till Singapore.
– Det är klart att man blir lite besviken. Jag hade gärna åkt, men sen vet jag att jag inte är på den nivån just nu. Jag har inte tagit det steget i min karriär än. Det kommer fortfarande och det är jag övertygad om.
Det sista tävlingsåret i USA var inte vad han hoppats på. Drömmen om att gå vidare till de nationella mästerskapen stannade vid en dröm.
– När jag reste tillbaka inför sista året så hade jag bara i huvudet att lyckas. Det hade gått bra efter operationen och med ytterligare ett års träning tyckte jag att mina chanser var goda. Men det blev inte så. Jag har tagit steg framåt, men mycket vill ha mer.