Katja Lefwerth blev Visby Ladies sista pusselbit och anslöt sent på säsongen.
Susanne Rosengren kom till Gotland 1983 och var tongivande när Visby AIK tog steget upp i elitserien och många år framåt.
Hon spelade 145 A-landskamper, men när det kom till klubblagsbasket såg hon ändå länge ut att bli ett ansikte för den eviga tvåan inom svensk dambasket.
Om det inte vore för hennes envishet och den där drömmen som följde henne genom hela karriären.
– Jag hade alltid en bild framför mig om när jag skulle få höja bucklan i Södervärnshallen, säger hon 20 år efter guldmatchen.
På lördagskvällen är det exakt 20 år sedan Visby Ladies vann sitt hittills enda SM-guld inför en extatisk hemmapublik i Södervärnshallen.
Den gamla slitna, men ack så charmiga gymnastikhallen var fylld till bristningsgränsen och alla fick uppleva en kväll där drömmar blev verklighet och där lagkapten Rosengren blev ansiktet utåt för guldlaget.
Hon var den enda som varit med om alla de fem tidigare finalnederlagen som innehållit blod, svett och tårar.
Särskilt tuff var den tredje finalförlusten i Arvika 1989 där hemmalaget vann med 55–54 efter att Visbys Christin Larsson missat en layup i slutsekunderna.
– Den gick ring ut och sen var det slut. Det var snöstorm i Arvika och jag hivade bara iväg silvermedaljen. Jag har inte sett den sen dess, säger hon.
De många finalförlusterna gjorde bara att guldtörsten blev större.
Guldsäsongen 2004-2005 var Susanne Rosengrens 27:e i damligan.
– Jag var nära att lägga av flera gånger, men Leo (Anders Pettersson) övertalade alltid mig och på ett bra sätt. Vi tränade sex dagar i veckan plus match samtidigt som jag hade Emmy och Linus. Det gjorde att Björn fick dra ett tungt lass här hemma, men han har alltid stöttat mig i min satsning, säger hon.
Inför säsongen 2004-2005 ställde Visby Ladies upp med ett erfaret lag utan några fixstjärnor i form av dyra importer.
Susanne Kernl från Tyskland var den enda som startade säsongen och senare skulle Sonya Ortega från Chihuahua i Mexiko ansluta.
– Vi var tolv riktigt bra spelare. Alla kunde gå in och bidra på olika sätt. En del spelade mer och andra spelade kanske bara 2-3 minuter, men de minuterna var lika viktiga som de andra minuterna, säger Susanne Rosengren.
Visby Ladies vann grundserien och tog sig vidare till final genom att slå ut Brahe och Norrköping med 3–0 och 3–1 i matcher.
I finalen väntade Luleå som överraskande slagit ut Solna i sin semifinal.
Finalserien mot Luleå blev en riktig idrottsklassiker mellan två lag som var otroligt jämna. Ingen av de fem finalmatcherna slutade med mer än fyra poängs marginal.
Vad som var ännu märkligare var att inget av lagen hade förlorat på hemmaplan innan finalserien, men nu inledde att förlora hemma och vinna borta.
– Det var magiskt när jag tänker tillbaka på det. Hela finalserien var sjuk. I och med att vi började med att torska hemma så blev ju genast nästa match så jäkla viktig. Men när vi åkte upp till Luleå var vi säkra på att vinna. Vi sa det till varandra: "Vi kommer inte torska".
Visby vann den matchen med 61–58, men Luleå svarade med att vinna i Visby med 65–61.
– Jag minns när vi åkte upp för match 4 och när vi kommer in så ligger medaljerna där på ett bord för Luleå kunde ju vinna guldet då.
Visby Ladies kvitterade finalserien på nytt och nu skulle allt avgöras i Södervärnshallen och den där målbilden som kapten Rosengren haft under alla år kunde bli sanning bara några dagar senare.
Kön ringlar lång redan timmar före uppkast.
Det rådde basketfeber i Visby under hela finalserien. Det pratades basket överallt och på finaldagen gick Susanne hem tidigare från jobbet som lärare på S:t Hansskolan för att komma ifrån och rensa tankarna.
– Hela den dagen var så konstig. Alla i skolan till och med barnen sa att de skulle gå och titta. Jag brukade sova en stund före match, men precis när jag somnat ringde en kompis och sa: ”Vet du, Sussi. Jag står utanför Södervärnshallen och det är kö till matsalen”. Då var klockan bara 16. Jag trodde att hon drev med mig, men det var så.
Hon minns känslan när hon kom till Södervärnshallen.
– När vi kom dit för att byta om minns jag att jag och Marie Söderberg bara tittade på varandra och sa: ”Vi kan inte förlora, det går inte. Ikväll ska vi fira”. Det var en sån eufori och man växte ju när man gick in där. Den stämningen, den får man leta efter, säger hon.
Slutsekunderna i match 5, Marie Nerantzi Larsson håller om kapten Susanne Rosengren som knäppt sina händer. Det får bara inte bli ett sjätte finalnederlag.
Den femte finalen var precis som de fyra övriga superjämn och dramatiken varade matchen ut.
Susanne Rosengren följde slutminuterna från bänken bredvid Marie Nerantzi Larsson.
– Jag och ”Grek-Marie” satt där och jag kände bara inom mig att: ”Fan, vi vinner det här” och jag minns att jag tänkte: ”Vad ska jag göra nu när slutsignalen går”.
Visby Ladies var i ledning och Luleå spelade aggressivt för att ta sig tillbaka in i matchen, vilket ledde till straffkast för Visby Ladies och där Katja Lefwerth var säkerheten själv.
– Katja avgör matchen med sina straffkast. Så var det. Hon hade ju spelat här tidigare och hade mycket hjärta för klubben. Hade det inte varit Visby hade hon inte gjort comeback.
Vilda kramkalaset i Södervärnshallen.
Visby Ladies vinner till slut med 72–69 och så öppnar sig sjunde himlen samtidigt som läktarna kokar.
– Ibland vill man bara spola tillbaka bandet. Det är en sån häftig känsla i kroppen när jag bara tänker på det. Det kändes som att hela Gotland gått och väntat på det här. Mitt mål hade hela tiden varit att vinna SM-guld i Södervärnshallen. Det var den enda anledningen att jag fortsatte så länge.
Många kände med dig efter fem raka finalförluster?
– Så var det, men det var ju inte jag som vann utan det var laget som vann.
– Men jag hade varit här länge och folk känner igen dig på en mindre ort. Ibland kändes det som om vi var i tidningen nästa varje dag. Alla visste ju vilka vi var när vi gick på stan. Jag får fortfarande frågan från folk om jag inte ska börja spela igen. Jag brukar svara att ni måste förstå hur gammal jag är.
Susanne var 42 när hon vann guldet för 20 år sedan.
Alma Yttergren knäpper den första buteljen.
Susanne Rosengren fick efter fem finalförluster äntligen smaka på guld.
Katja Lefwerth närmast jublar. Hon värvades strax före slutspelet och blev den sista pusselbiten i guldbygget.
Susanne Rosengren applåderar publiken.
När du fick höja bucklan och förverkliga din dröm. Hur var det?
– Helt magiskt! Jag minns när Lena (Lena Krantzy Wallin) räckte bucklan till mig... Alltså jag ville ge bucklan till alla som var där. Det här guldet var inte bara vårt utan lika mycket publikens guld. Hela Gotlands guld.
Ärevarv, guldhattar och ett Luleå i tårar. ”Sussi” studsade runt i svart t-shirt där det stod SM-guld på bröstet och ”Jag har väntat länge...” på ryggen.
– För mig och Marie (Söderberg) var det första guldet. Vi stannade kvar i hallen länge och klippte nätet i korgarna. De andra åkte hem och gjorde i ordning sig, medan jag och Marie blev kvar. När vi kom ner till Hamnplan så kom jag och Marie i våra t-shirts och jag minns att jag hade militärbyxor. De andra i laget kom i paljettklänningar, säger Susanne och skrattar till.
Guldfesten hölls på Hamnplan 5 i Visby hamn.
– Haha. Jag minns att TV var där och att jag och Marie blev intervjuade och jag var lite på pickalurven och det kändes inte alls bra. Jag satt med en av domarna, ”Dino” (Paul Larsson) och rökte segercigarr. Jag tror jag kom hem klockan halv fem. Men det blev en cool kväll.
Maria Gustavsson och Josefin Lindenfalk på guldfesten på Hamnplan 5.
Johanna Ericsson lyfter på guldhatten.
Guldfesten.
För Susanne Rosengren blev guldmatchen sista framträdandet i Ladieslinnet.
– Jag hade kanske fortsatt en säsong till om vi inte vunnit, men när vi vann kände jag snabbt att det var färdigt.
Kort efter guldet valde hon också att tatuera in: SM-GULD 2005 i ryggslutet.
Det har gått 20 år. Vad tänker du kring det?
– Att det inte alls känns så längesen. Det var gigantiskt stort här på ön och de som inte var med kan inte förstå hur det var. Jag kommer alltid att bära med mig och vara så otroligt stolt över det här SM-guldet. Jag är nog mest stolt över att jag stannade så länge i en och samma klubb.
Trots att elitkarriären är ett minne blott ligger Susanne inte på latsidan. Tre gånger i veckan håller hon utomhusträningar som startade under pandemin och sen har det bara fortsatt. Hon håller dessutom i pass på Korpen och tränar Visby BBK:s nystartade paralag.
Ibland agerar hon expertkommentator i Helagotlands livesändningar.
– Det gör ont i hjärtat att se var basketen barkat hän, både publikmässigt men även hur det gått för laget. Det tär på spelarna att förlora, förlora och förlora. Jag tror att man behöver tänka annorlunda framöver, eller jag vet att man behöver det.
Hur firar du 20-årsjubileet av guldet?
– Vi har pratat om det och något blir det, men vi har sagt att vi ska få till något i sommar också. Det hade ju varit så kul att samla alla, det har varit på gång men då blev det för krångligt.
Guldlaget
Här är guldtjejerna – orden är lagkapten Susanne Rosengrens:
Maria Gustavsson, guard, 24 år.
Säsonger i klubben: 2.
”Hon kom från Borås som jag och då kände man lite extra för henne. En väldigt snäll tjej, nästan för snäll. Gjorde massor av bra matcher och växte under finalerna.”
Lin Mandelberg (då Eriksson), guard, 22 år.
Säsonger i klubben: 2.
”Vårt kraftpaket och kämpe. Hon var ett fysiskt praktexemplar, otroligt kvick och spelade otroligt bra defence. Oftast med ett leende på läpparna.”
Kompisarna som hade väntat så länge på just denna dag. Marie Söderberg och Susanne Rosengren, två giganter i svensk basket.
Marie Söderberg, guard, 40 år.
Säsonger i klubben: 11.
”Hon är nog den roligaste lagkamrat jag haft. Vi har gjort så mycket roligt ihop och jag har nog aldrig skrattat så mycket med en person som med Marie. Hon kan göra allt som man inte förväntar sig. Hon har serverat mig mackor som ingen annan på planen. Det var bara att springa så fick du bollen. Hennes skott var få som kunde mäta sig med henne. En av de bästa svenska spelare jag spelat med.”
Josefin Lindenfalk, 20, forward.
Säsonger i klubben: 4.
”En ung spelare som kanske inte spelade så mycket. Hon kom upp då och var en duktig försvarsspelare, men ändå otroligt viktig som alla andra i truppen.”
Susanne Kernl, 22, forward/center.
Säsonger i klubben: 1.
”Otroligt tuff. Bra fysik och rörlighet. Hon var ett kraftpaket och körde bara på. I sista finalen var det hon som bar oss fram under den första perioden. Hon hade samtidigt en enorm ödmjukhet. Bra tjej.”
Susanne Kernl på efterbrakaren. Hon gav Ladies en drömstart på match fem.
Mikaela Braf, 28, center.
Säsonger i klubben: 9.
”En egen produkt. Otroligt duktig och stor tjej. Också väldigt rolig. Bra halvdistans, men slutade lite för tidigt tycker jag. Kul för henne att få vinna på.”
Johanna Ericsson, 28, forward/center.
Säsonger i klubben: 11.
”Ännu en egen produkt och en otrolig poängmaskin när hon fick feeling. Hon var ostoppbar ibland. En nyckelspelare och även hon väldigt rolig. Bra tjej också.”
Alma Yttergren, 21, forward.
Säsonger i klubben: 3.
”En tjej från Stockholm där man bara väntade på att hon skulle blomma ut. Duktig. Skott på halvdistans och även bra försvarsspelare. Fick inte så mycket speltid, men ändå otroligt viktig för laget. Hon var lång men ändå väldigt rörlig på plan.”
Marie Nerantzi-Larsson, 32, forward.
Säsonger i klubben: 3.
”Otroligt viktig för det här laget. Även om jag var kapten så var Marie väldigt omhändertagande och kunde gå in och kötta när det behövdes även om hon inte fick så mycket speltid. En väldigt fin och rolig person.”
Caroline Danielsson, 21, forward/center.
Säsonger i klubben:
”Carro är en riktig fighter. Hon var ganska ung och fick inte heller så mycket speltid. Hon hade en otrolig inställning och gav aldrig upp. Hon kunde gå in och dra tre snabba foul och det behövde vi ibland. Vi tränar en del ihop idag.”
Christina Widén (då Larsson)
Säsonger i klubben: 2.
”Chrille var också en tuff spelare och framför allt när hon gjorde sina drives mot korgen. Bra skott och påminner lite om Lin. Väldigt tuffa och starka. Lugn och hetsade aldrig upp sig.”
Sonya Ortega, 27, guard.
Säsonger i klubben: 1.
”Sonya kom in som import. Hon blev viktig för oss i laget. Hon var otroligt positiv och bidrog inte bara som duktig spelare utan även utanför planen.”
Katja Lefwerth, 34, guard.
Säsonger i klubben: 3.
”Fantastiskt bra spelare. Du räckte att träna ihop en gång med henne sen visste man vart man fick bollen kom. Oerhört duktig offensivt och defensivt. Grym spelare att få in.”
LEDARNA:
Thomas Nordgren, 48, huvudcoach.
Säsonger i klubben: 2.
”Pratar väldigt långsamt så ibland ville man trycka lite på honom. Otroligt kunnig.”
Anders "Leo" Pettersson, 38, assisterande coach.
Säsonger i klubben: 10.
”Ung och peppade alltid en till att göra lite till. Jag tycker väldigt mycket om honom.”
Gert Wahlgren, 46, naprapat.
Säsonger i klubben: 22.
”Lät mycket och var fantastiskt duktig på att få oss att bli spelklara snabbt när vi varit skadade.”