“Det fanns ingenting före, utan vi hämtar och sedan är det bra med det“, säger Marie Hansson.
Hon har växt upp med historien om hur hon hämtades av sina svenska föräldrar. Året var 1976 på den dåvarande kejsarinnan Farah Dibas beskyddarhem för föräldralösa barn. Utan egna minnen, börjar hennes historia med att hennes blivande mamma och pappa kommer dit.
– Då kom det ut sju små flickor och jag var den som hade brutit mig loss ur den här lilla konstellation och gått fram till min pappa och bitit sönder någon väska han hade, berättar Marie och skrattar.
Jag fick inte veta någonting
Efter den första kontakten blev det fler besök på barnhemmet och ett besök hos domstolen. Sedan lämnade de Iran som en svensk familj. Hon fick ett svenskt förnamn och efternamn, men fick behålla det iranska Arghavan som mellannamn. Resten av hennes historia lämnades kvar i hemlandet.
– Så jag fick inte veta någonting, säger hon.
Ankomsten
Efter Teheran växte hon upp i andra städer.
– Jag bodde i Gävle direkt när jag kom till Sverige och sedan flyttade vi till Leksand och sedan har vi bott i Piteå och sedan flyttade vi tillbaka till Gävle. Så från att jag var typ tio år har jag bott i Gävle, säger Marie.
På varje plats sökte hon sig till andra barn som var adopterade, från länder som Sydkorea och Indien.
– För jag kände mig inte hemma bland andra. Det jag tyckte var tufft var att jag aldrig hade någon att identifiera mig med. Jag hade ingen som såg ut som mig.
Jag ska hänga med alla som ser ut som mig, för där hör jag hemma
Efter revolutionen i Iran 1979 kom många iranska flyktingar till Sverige.
– Och då drogs jag till dem. Jag tänkte att jag ska hänga med alla som ser ut som mig, för där hör jag hemma, säger Marie.
Hon följde med andra barn och ungdomar hem till deras familjer, där det pratades persiska, lagades iransk mat och bjöds på pistagenötter.
Det var inget man skulle prata om
Historien
I hennes eget hem fanns ingenting från hennes bakgrund. Marie hade många frågor men kände att hon inte kunde ställa dem. Hennes föräldrar hade inte heller några svar.
– Det pappa alltid berättade var historien om när han träffade mig, men det var allt. Sedan skulle man inte prata mer, det var ingenting om att söka rötter och Iran var inte viktigt för dem, säger Marie.
Själv undrade hon om det hade varit slagsmål på barnhemmet och om det var därför hon var bråkig. Eller om hon ramlade ur sängen hela tiden för att hon kanske hade sovit på barnhemmets golv. Hennes mamma och pappa verkade sårade när hon nämnde sitt första hemland eller sina biologiska föräldrar.
– Så jag tänkte att jag aldrig kommer att göra någonting och söka någonting och inte ha kontakt med det här.
Tack, det var ju fint att min mamma lämnade mig på ett barnhem
Marie fick ständigt frågor av andra om var hon kom ifrån. Svaret hon hade var historien om hur hon hämtades.
– Det enda folk sa var att jag skulle vara så tacksam att jag hade kommit till Sverige. Och tack, det var ju fint att min mamma lämnade mig på ett barnhem. Det blev nästan hånfullt alla gånger jag fick höra hur tacksam jag skulle vara, säger Marie.
“När jag växte upp så ville jag inte göra någon ledsen“, säger Marie Hansson.
Tomheten
Hon var tacksam över sitt liv, men det var en del som var tom.
– Det känns som att man alltid har gått runt med någon tomhet i sig utan den naturliga kunskapen om sin egen uppväxt. Det känns som att det alltid är något som fattas, som att man aldrig kommer åt den biten, säger Marie.
Jag grät och grät och grät och tänkte att nu förstår jag varför jag är så här
Det var flera år som var förlorade.
– För mig var det inget bra och jag kan inte säga hur det blir för andra barn. Men jag tycker att jag ser barn som blir adopterade i äldre åldrar att de inte har landat helt. Det finns saker som jag tänker är trauman, säger hon.
När Marie blev äldre, och studerade till socionom, bröt hon ihop på sin första psykologikurs.
– Vi kom in på utvecklingspsykologi och anknytning. Jag grät och grät och grät och tänkte att nu förstår jag varför jag är så här. De säger att de första fyra åren är de viktigaste i ett barns liv och jag har ingenting. Jag har inga minnen, jag har ingen koll. Jag har noll.
Det har varit svårt med identitet. Vem jag är och varför jag är som jag är
Moderskapet
När hon själv skulle få barn tänkte hon ständigt på sin biologiska mamma.
– Det enda jag visste då, var att jag förmodligen kom till barnhemmet när jag var fyra månader. Så i mitt huvud hade jag varit med min mamma den tiden och jag tänkte mig in i hennes situation under hela graviditeten.
Marie var 23 år och tänkte att hon nog föddes av en kvinna som var ännu yngre än så. Av en utsatt tjej som inte kunde eller fick ta hand om sitt barn.
Vad gjorde jag för att hon skulle lämna bort mig?
– Alla säger att man ska vara så lycklig när man är gravid och jag ville bara gråta. När min första dotter föddes och när jag såg henne växa och göra saker blev det så starkt, för att jag trodde att jag hade varit hos min mamma de första månaderna. Tänk att hon lämnade bort mig. Vad gjorde jag för att hon skulle lämna bort mig?
Marie kände sorg, ångest och depression som nybliven mamma. Ändå blev hon gravid igen och födde en dotter till. Och hon var hemma med barnen så länge som möjligt.
Jag hamnade i en livskris, både som gravid och som mamma
Informationen
Det var inte förrän hon var en 30-årig tvåbarnsförälder som hon fick mer information. Marie hade länge velat åka till Iran men inte vågat. Däremot åkte en kompis dit och kom tillbaka med dokument från barnhemmet.
– Då berättade hon att jag hade blivit hittad på gatan, invirad i en filt med ren blöja och tom nappflaska.
Som bebis hade Marie tagits till polishuset där hon hade stannat i fem dagar. Det finns ingen information om vad som hände efter att hon lämnade polishuset, till att hon fick en plats på barnhemmet.
– Då står det att jag väger 3,1 kilo när jag är fyra månader, vilket är ganska lite. Men jag vet inte var jag har varit emellan.
Varje dag går jag och tänker på hur de första åren var
I dag är Marie i 50-årsåldern och bor på Gotland. Båda hennes föräldrar har gått bort och hon ska söka efter svar.
– Varje dag går jag och tänker på hur de första åren var. Vad jag tror. Det jag vill veta. Att det är så många frågetecken kring så mycket.
“Det har nog varit mer frågor än svar hela livet“, säger Marie Hansson. Nu söker hon svaren och två kollegor från Folkhögskolan i Fårösund ska dokumentärfilma hennes resa.
Sökandet
Hon hade varit på Farah Dibas beskyddarhem till 1976. Tre år senare störtades kejsarinnans man, Shahen av Iran, och de flydde därifrån. Även hemmets föreståndarinna lämnade landet.
– Hon bor i USA sedan dess om jag har förstått det rätt, säger Marie, som nu har ett telefonnummer, en bostadsadress och en flygbiljett till Los Angeles.
Jag vill inte hoppas för mycket eller ha för mycket förväntningar, för då kanske man bara åker därifrån och tappar det totalt
Snart ska hon träffa den kvinna som tog hand om henne och de andra föräldralösa barnen.
– På ett sätt skulle jag bara vilja veta hur en dag på barnhemmet såg ut. Vad åt vi? Vad lekte vi? Hur sov vi? Enkla saker som man inte har en aning om, säger Marie.
Samtidigt vill hon veta allt det andra. Vilka är hennes föräldrar? Varför lämnade de henne? Vad hände de första åren av hennes liv?
– Jag vill inte hoppas för mycket eller ha för mycket förväntningar, för då kanske man bara åker därifrån och tappar det totalt för att ingenting blev bra. Jag åker nog dit väldigt förutsättningslöst. Det blir vad det blir.
Jag måste bara göra det
Marie Arghavan Hansson
Utbildad socionom och familjeterapeut. Arbetar som lärare på socialpedagogprogrammet på Folkhögskolan i Fårösund och är adjunkt på Högskolan i Gävle.
Är 52 år och jobbar extra som modell för agenturen Golden age model och driver ännu en yogastudio i hemstaden Gävle.
Flyttade till Visby förra året tillsammans med sin flickvän, som sedan tidigare har familjemedlemmar på ön. Marie har två vuxna döttrar.
Adopterades från Iran som fyraåring och söker nu svar på vad som hände innan dess. Kollegor från Folkhögskolan i Fårösund, filmaren Magnus W Göthelid och producenten Arvid Unsgaard, dokumenterar hennes resa.
Det är en jättedröm som jag tror att jag alltid har burit med mig. Som alltid har funnits där och som jag knappt har vågat ta i
Marie Hansson
Lärare på socialpedagogprogrammet på Folkhögskolan i Fårösund och nybliven Visbybo
Marie Hansson flyttade till Visby med sin flickvän i augusti. “Jag älskar Gotland och tänkte att vi provar ett år och kanske flyttar hem igen, men nu känner jag att vi ska bo kvar här“, säger hon.