Innan dottern insjuknade firades hennes 30-årsdag på logen med familj och vänner.
Två och ett halvt år har gått sedan Britt förlorade sin dotter.
– Hon hade ett jättebra liv och var en väldigt kärleksfull och omtyckt person, säger Britt som visar runt på den gotländska släktgården.
Hon beskriver sin dotter som en livsnjutare. I den omgjorda ladugården firade de hennes trettioårsdag med en stor fest den våren. I änget intill plockade de blommor och drack bubbel den sommaren. Sedan bodde dottern kvar i huset en vecka och jobbade på distans innan den där hösten kom.
Hon var ganska trött och inte riktigt sig lik
Britt
– Det kom väldigt fort och började med att hon sov väldigt dåligt en tid. En morgon hade hon ett tryck över bröstet och för mig kändes det som att det kunde vara stressymptom, berättar Britt.
De åkte till akuten i Visby där det gjordes undersökningar och togs prover som inte gav några förklaringar.
– Sedan var hon ledig en vecka hos mig. Hon var ganska trött och inte riktigt sig lik, vi tog det lugnt och gjorde lite utflykter. Hon tappade i vikt också, även om hon inte åt mindre, säger Britt.
I den renoverade ladugården sitter en neonskylt med texten “Better together“.
Inskrivningen
Dotterns sambo kom dit från Visby och hennes syster kom över från fastlandet. Alla kunde se att hon inte mådde bra och själv uttryckte hon oro för sin hälsa. Efter fler besök på lasarettet och vårdcentralen vände de sig till psykiatrin.
– Då satte de en diagnos på henne att hon hade djup depression, säger Britt.
Det var början på september och Britt såg att hennes dotter hade blivit nedstämd och apatisk.
– Jag tyckte att de satte rätt diagnos. De började prata om att hon kanske hade gått in i väggen eller något sånt, men jag kände att det är något annat som hon har ramlat in i med fokus på sin hälsa. Så att hon tror att hon inte kan reparera sin kropp, säger Britt.
Då var jag naturligtvis där varje dag, och pratade med henne och försökte förstå hennes situation
Britt
Hennes dotter beskrev fortfarande fysiska symptom. Hjärtfrekvensen mättes och hjärnan röntgades utan anmärkning. Hon bedömdes vara svårdiagnosticerad, men gick med på att skrivas in på den psykiatriska öppenvården och fick medicin mot depression.
– Då var jag naturligtvis där varje dag, och pratade med henne och försökte förstå hennes situation. Jag tyckte att det blev en aning bättre, men sedan gick det så hastigt och de sa att nu skulle hon skrivas ut.
Mammakraften räcker inte alltid överallt, fast att man tror det
Utskrivningen
Dottern hade varit inlagd i två veckor och Britt hade varit med på läkarsamtal och dagpermissioner.
– Jag som mamma såg att hon inte var sig lik i sin utstrålning och i sin kontakt med människor. Men det kan ju inte andra avläsa, utan man kanske tänker att den här personen är ganska lågmäld och inte tar för sig så mycket, säger Britt som såg hur hennes dotters levnadsglada personlighet hade förändrats.
Enligt henne fick dottern inga psykologsamtal. Läkarnas bedömning var ändå att hon hade bättre emotionell kontakt och mindre ångest än när hon skrevs in.
Hon var jättejätteledsen och jag tänkte att det här är inte bra
Britt
– De sa till henne att vi tycker att det går så bra, att du kan le lite ibland och vi upplever att vi har bättre kontakt med dig, men det var bara deras upplevelse inte hennes upplevelse. Så hon skrevs ut, säger Britt.
Som mamma såg hon något annat än läkarna.
– Att hon var jättejätteledsen och jag tänkte att det här är inte bra, men hur ska vi ta det här framåt?
Dotterns rum på släktgården.
Försöket
Britt stannade kvar i Visby för att vara med dottern i hennes lägenhet på dagarna, när sambon jobbade.
– Men han och jag blev väldigt frustrerade på den här situationen. Hur kunde hon bli utskriven så fort och att vi bara skulle ta det här ansvaret. Och hon fick alldeles för mycket tabletter utskrivet också, säger Britt.
Dagen efter att dottern skrevs ut från psykiatrin svalde hon de receptbelagda tabletterna. Britt hade suttit i ett telefonsamtal ute på terrassen och hittade sin dotter i sovrummet.
Sedan låg hon 24 timmar på intensiven och var icke kontaktbar
Britt
– Sedan låg hon 24 timmar på intensiven och var icke kontaktbar, säger Britt, som tänkte på vad som hade kunnat hända, om hon inte hade varit där.
Hon minns att vårdpersonal i ambulansen och på lasarettet ifrågasatte att dottern skrevs ut så tidigt från psykiatrin.
– Om man är i en djup depression så är man inte ur den på två veckor, det är fullständigt omöjligt. När man då börjar att medicinera, särskilt i hennes fall när man inte har tagit den typen av tabletter i hela sitt liv, är det massor av biverkningar som nästan kan slå omkull en. Efter ett par veckor kanske det är ännu värre än det var när man började medicinera, säger Britt.
Hur kunde det hända oss?
Medicinen
Efter självmordsförsöket skrevs hennes dotter in på den psykiatriska öppenvården igen.
– När hon kom tillbaka till psykiatrin sades det att de skulle ta det lugnt och känna efter vad hon ville, men redan dag två skulle vi prata om permissioner. Det var hela tiden fokus på permissioner, säger Britt.
Det innebar en ökad stress för hela familjen.
– Vi fick en känsla av att så fort det blev helg så blev det pressat med personalen, men den här sjukdomen tar inte paus någon enda jäkla dag i veckan, säger Britt och nämner fler tillfällen som dottern försökte skada sig själv.
Den medicin som skulle vara livräddande var hon livrädd för
Britt
Hon oroade sig fortfarande för sin fysiska hälsa. Den medicin som skulle vara livräddande var hon livrädd för. Hon sa att huvudet värkte och att hjärtat rusade. Kände ingen smak och kunde inte sova. Förstod inte vad som hände med hennes kropp.
– Hon pratade mer med oss än personalen. Hon ringde oss när hon var ängslig och orolig och fick pulspåslag och kände stress över medicinens biverkningar, berättar Britt.
En minnesbro vid änget där Britts dotter gillade att vara.
Samtalen
Dottern pratade med sin syster nästan varje kväll och fick hela tiden besök av sin sambo och sin mamma.
– Vi kände väl oro över vad som hände där inne, så han och jag bestämde att vi ska vara med på samtalen med läkaren varje vecka. Vi fick absolut ingen egen tid med någon läkare, för att det är så viktigt med patientens integritet, men jag tyckte inte att det var okej att säga hur jag upplevde henne när hon satt där själv. Det blir oerhört känsligt och negativt, säger Britt.
Vi kände väl oro över vad som hände där inne
Britt
Hon ville ha egna samtal med läkare för att förmedla det som hennes dotter uttryckte till familjen.
– Vi måste inte vara med hela tiden. Jag tyckte det var bättre om vi hade fått lite egen tid, hon fick egen tid och sedan har vi lite tid tillsammans. Det är livsnödvändigt, säger Britt.
Familjen hade behövt tillfällen att prata om självmordsrisken, utan att dottern var med i rummet.
– Man vill inte trigga den tanken utan försöka hålla de stunderna ljusa, säger Britt.
55 olika personer har hon mött under en så känslig del i sin sjukdom och bara en gång fick hon prata med en utbildad psykolog
Britt återger uppgifter från journalerna
Risken
September blev till oktober och därefter november. Britt var med sin dotter under flera permissioner på dagarna. De fikade och shoppade, tog promenader och var i lägenheten i Visby. Systern kom över ibland och sambon var med henne under kvällspermissioner. De vågade inte lämna henne ensam.
Vi var ju varsamma med det, men ibland kändes det som att vi inte bara kan springa efter henne. Hon måste kunna gå på toaletten själv
Britt
– Vi var ju varsamma med det, men ibland kändes det som att vi inte bara kan springa efter henne. Hon måste kunna gå på toaletten själv. Ibland var vi faktiskt med överallt, men vi kände också att vi behövde förhålla oss till att det skulle bil en naturlig stund hemma med oss. För att vi trodde att det var så det skulle vara.
Samtidigt såg de att hon mådde sämre och sa det när vården föreslog permission med övernattning.
– Hon hade haft en period när hon blev bättre, men sedan gick det successivt ner igen och det missade de helt. Och då var de på mig hela tiden med permissionslappen, säger Britt som skrev under mot sin vilja.
Britts dotter lämnade efter sig anteckningar från sjukdomsperioden. “Där står att: När jag blir frisk ska jag skriva på sociala medier om vad jag har varit med om för att hjälpa andra“, berättar Britt
Förtvivlan
Även hennes dotter uttryckte hur dåligt hon mådde under det sista läkarsamtalet innan permissionen. Hon frågade om hon fick prova elbehandling men fick ett nej och planen blev i stället ökad medicinering.
– Det var det sista hon ville höra, säger Britt.
Hon kände sig inte trygg med medicinen
Britt
I anteckningar som hennes dotter har lämnat kvar framgår det att hon inte vågade berätta för personalen hur hon mådde.
– Hon sa inte mycket, för hon visste att vad jag än säger så kommer de säga att jag ska få mer medicin. Och hon kände sig inte trygg med medicinen, säger Britt.
Hon beskriver det som att dotterns handlingskraft blev större än hennes livskraft.
– När en person blir så förtvivlad som hon blev och känner att hon inte får hjälp. Då blir det ett väldigt fokus på att man inte orkar längre.
En människa som hade alla förutsättningar till ett bra liv. Hon hade en så bra framtid med sin sambo och hon var så kär och förtjust i honom.
Slutet
Den 9 november blir den sista dagen som hennes dotter är i livet.
– Det sista läkarsamtalet, där nådde vi inte fram till vår stora förtvivlan och vanmakt, säger Britt.
Hon och hennes dotter lämnar den psykiatriska avdelningen i Visby på kvällen och ska handla innan de kör till lägenheten. När de parkerar vid en mataffär vill dottern sitta kvar i bilen. Britt säger till henne att hon är värdefull innan hon går in. När hon kommer ut igen är bilen tom.
Hon gick ifrån mig helt enkelt. Det var så fruktansvärt att det lever i mitt huvud varje dag
Britt
– Hon gick ifrån mig helt enkelt. Det var så fruktansvärt att det lever i mitt huvud varje dag. De här bilderna jag har, säger Britt och minns det som inte skulle få hända.
Det har blivit mörkt och hon ser henne inte någonstans.
– Jag ringer till 112 och säger att min dotter har sprungit ifrån mig och jag är orolig att det kommer hända någonting, säger Britt.
Men då är det redan för sent. Polisen och ambulansen åker direkt till platsen. På lasarettet försöker läkarna rädda dotterns liv men efter någon timme får Britt veta att hon inte finns mer.
– Då kände jag att nu har det värsta hänt som kan hända i mitt liv.
“Det här såret kommer aldrig att läka men man får försöka minnas de bra stunderna, även om jag bär med mig en traumatisk fruktansvärd händelse“, säger Britt.
Anmälan
I sorgen över dotterns död finns även en fråga om varför hon inte kunde få det stöd hon behövde.
– Som anhörig kan man göra väldigt mycket och man hoppas att man kan göra allt, men om dörrarna är stängda är det inte så lätt att göra allt, säger Britt.
Familjen anmäler den gotländska psykiatrin till Inspektionen för vård och omsorg. I myndighetens utredning framkommer bland annat att Britts dotter inte hade några läkemedel i kroppen och att hon inte hade tagit sin medicin under en längre tid. Det finns även en journalanteckning om att vårdpersonal hade misstankar om att hon inte tog sina tabletter.
Det var livsavgörande för henne. För att ha en chans att komma ur den här fruktansvärda depressionen
Britt
– Det var livsavgörande för henne. För att ha en chans att komma ur den här fruktansvärda depressionen. Det finns goda möjligheter i dag om man får hjälp att känna sig trygg med medicinen, säger Britt.
Hon har läst sin dotters sista dagboksanteckningar om hur hon upplevde sin sjukdom och medicinering.
– Det är en tröst i det hon har skrivit, men det är ändå fruktansvärt ledsamt att se hur ensam hon egentligen var därinne på psykiatrin med sina tankar, säger Britt.
När en blomma bryts av i sin vackraste blom då blir marken så trist och så fruktansvärt tom. Men kanske ändå att det någonstans finns en äng eller undangömd skreva, dit blommor som brutits för tidigt får komma och fortsätta andas och dofta och blomma och leva
Dikt av poeten Atle Burman som citerades i dödsannonsen 2022
Kritiken
Två år efter självmordet kommer Ivo:s beslut som konstaterar att Britts dotter inte fick tillräcklig vård på den psykiatriska kliniken i Visby. Psykiatrins verksamhetschef Marie Härlin och chefsläkare Maria Amér vill inte intervjuas om den granskande myndighetens kritik eller Britts berättelse utan hänvisar till patientsekretessen.
De skriver i ett mejl att: “Det här är en händelse som djupt har berört alla inblandade. Verksamheten tog initiativ till att utreda fallet, och identifierade åtgärder för att stärka upp hanteringen kring patientgruppen för att minska risken för att en liknande händelse ska inträffa igen.“
Ivo:s kritik
Patienten fick inte god vård vid psykiatriska heldygnsvården i Visby.
En diagnostisk utredning utifrån patientens symptombild gjordes inte i nödvändig omfattning.
Utvärdering av läkemedelsbehandlingen med dess effekt och biverkningar var bristfällig.
Patientens suicidrisk beaktades inte i tillräcklig grad vid planering av vården.
Det gjordes inte strukturerade suicidriskbedömningar i samband med att patienten lämnade avdelningen.
Patient och närstående fick ett allt för stort ansvar avseende planering och genomförande av permissioner.
Enskilda bedömningar, utan närvaro av patientens närstående, gjordes inte tillräckligt ofta.
Dokumentation i patientjournalen under den granskande perioden är ofullständig.
Källa: Beslut av Inspektionen för vård och omsorg
Vi i familjen väljer att prata om detta och kämpa för en förändring inom vården, även om vi vet att vi aldrig kommer att kunna få henne tillbaka. Vi kämpar för hennes upprättelse skull, vår upprättelse skull men främst för alla framtida patienter
Britts andra dotter
Porträttbild från när Britts dotter var liten. Av hänsyn till andra anhöriga har Britt valt att inte gå ut med dotterns namn eller visa bilder på henne som vuxen.
Om du behöver vård:
Behöver du akut hjälp och mår så dåligt att situationen känns outhärdlig eller om du har planer på att ta ditt liv ska du ringa 112.
Är du vuxen och har akut behov av rådgivning eller vård finns psykiatrins jourmottagning som har telefontider under vardagar 0498-26 80 05.
Är du under 18 år kan du kontakta BUP, Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen, som har telefontider på vardagar 0498-26 84 04.
Du kan också kontakta en vårdcentral där du antingen kan få behandling eller vägledning till vidare hjälp. Ring 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård eller om du behöver hjälp utanför .
Prata med stödförening
Bris - Barnens rätt i samhället. Du kan ringa eller sms:a till nummer 116 111. Du kan också mejla eller chatta.
Hjälplinjen på telefon 90390. Du som är över 18 år kan ringa eller skriva.
Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
Jourhavande präst nås via telefonnummer 112. Du kan också mejla och chatta eller kontakta din lokala präst.
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90 101.
Spes stödlinje för efterlevande har nummer 020 -18 18 00.
Källa: 1177