Jörgen Sandström, Jonas Torndal, Jens "Jensa" Paulsson och Ola Lindgren i Sankt Göransparken i Stockholm. Det var här bandet lät sig fotograferas inför släppet av debutskivan "Into the Grave" för mer än 30 år sedan.
Att bröderna Gallagher i Oasis begravt stridsyxan och kungjort en försoningsturné sommaren 2025 kan inte ha undgått någon. Ungefär samtidigt slog en annan musiknyhet ner: Grave, det är Jörgen, Jensa, Ola och Jonas igen.
Dödsmetall har alltid varit en genre för de invigda, så kanske säger det dig ingenting. Tillsammans med band som Entombed, Dismember och Unleashed banade Grave vägen för det svenska death metal-undret i slutet av 80-talet och början av 90-talet. De kommer förstås aldrig att fylla Strawberry arena, men med trogna fans över hela världen är Grave ett av få gotländska band som haft en internationell karriär.
För det var här de fann varandra. Jörgen Sandström, Ola Lindgren, Jens ”Jensa” Paulsson och Jonas Torndal utgjorde kärnan under de tidiga Gotlandsåren.
– Torndal är ju några år äldre, så jag tror att han köpte ut sprit till oss. Sen såg man väl honom på scen med nåt av banden han var med i då. Vi andra gick väl på mellanstadiet då och tänkte: De kan ju spela, säger Ola Lindgren till Helagotland.
Eftersom samtliga medlemmar numera bor på fastlandet görs intervjun över videolänk. Nämnde Torndal finns också med.
– Jag minns inte vad jag tänkte om Ola och de andra på den tiden. Men Gotland är inte stort, så självklart hade man koll på varandra. Särskilt de som hängde runt replokalen på Solbergaskolan. Jag minns även att jag fick en käftsmäll av Jörgens brorsa, säger Jonas Torndal.
När han lämnade ön för att göra lumpen på fastlandet fanns redan Grave i en tidig inkarnation, men om det Jonas Torndal hade bara vaga föreställningar.
Vi försökte väl låta som våra förebilder, ändå blev det något eget.
Ola Lindgren,
gitarrist i Grave
– När jag var tillbaka efter lumpen kom de fram till mig och frågade om jag kunde hoppa in på bas i Grave. ”Jävla småglin, det kan de glömma”, tänkte jag väl. Så spelade de upp en tape. Jag fattade inte vilka det var, men tyckte det lät skitbra. Så jag frågade och fick svaret ”Jamen det är ju vi”.
Jonas Torndal föll till föga. Visst kunde han hoppa in på bas – så länge det krävdes för att hitta en mer permanent ersättare.
– Jag var 20 och hade körkort. De letade inte en sekund efter en ersättare.
Grave 1991.
Replokalen i det så kallade Gula huset vid Specksrum blev ett andra hem medlemmarna i Grave.
– Det var som att vi hade vår egen fritidsgård. Vi tillbringade i princip all tid efter skolan där, och på helgerna från tidigt på lördagen till sent på söndagarna. Lite märkligt att det fick gå till på det viset, det var väl kommunen som ägde det där, säger Ola Lindgren.
Fakta
Grave bildades 1986 och släppte samma år demoinspelningen "Sick Digust Eternal", då under namnet Corpse. När bandet 1991 gav ut debutskivan "Into the Grave" bestod Grave av Jörgen Sandström (gitarr och sång), Ola Lindgren (gitarr), Jens "Jensa" Paulsson (trummor) och Jonas Torndal (bas). Jonas Torndal bytte senare till gitarr och Ola Lindgren till gitarr och sång.
"Into the Grave", som med sitt kompromisslöst råa sound blivit en klassiker i genren, är den enda skivan som samtliga spelar på.
Bandet har i olika konstellationer släppt elva studioalbum till dags dato , senast "Out of Respect for the Dead" 2015.
Det var där det typiska Grave-soundet manglades fram: Brutalt och utan krusiduller.
– Vi jämförs alltid med Dismember, Entombed och de andra banden som var aktiva i Stockholm då, men från dem får vi höra att vi var något annat. Vi försökte väl låta som våra förebilder, ändå blev det något eget. Förmodligen för att vi inte kunde göra det lika bra som de och tvingades kompensera för det genom att spela rakare och hårdare. Jensa var ju den enda som kunde spela när vi började. Själv visste jag knappt vad som var upp och ner på en gitarr, berättar Ola Lindgren.
Sedan gick det ganska snabbt. En internationell underground-rörelse höll på att växa fram och Grave red på vågen. Bandets demoinspelningar drog snart intresse till sig.
– Jag och Jörgen brukade sitta på söndagarna och gå igenom alla ordrar. De kom från hela världen. Sedan dumpade vi ett lass demokassetter vid posten på vägen till skolan på måndagen. När vi började synas i undergroundfanzinen insåg vi att det här var större än Gotland, säger Ola Lindgren.
Jag gissar att ni aldrig tänkte: Nu är vi med och skriver metal-historia ...
– Verkligen inte! Vi var ju så unga. Själv såg jag mig mer som ett fan. Det var bara kul att få komma ut och spela, säger Jonas Torndal.
Grave på scen under Sweden rock festival 2006. Vid den tidpunkten var Ola Lindgren och Jonas Torndal de enda gotlänningarna i bandet.
1991 kom den sedermera klassikerförklarade debutskivan ”Into the Grave”. Vid det laget var medlemmarna i 20-årsåldern och Gotland för litet. Mottot på bandets officiella Facebook-sida är visserligen till denna dag ”Alle ska döj”, men numera är det längesen lokalpatrioter kunde göra anspråk på Grave. 1995 lämnade Jörgen Sandström för Entombed och sju år senare lade Jensa Paulsson trumstockarna på hyllan.
Den klassiska debutskivan "Into the Grave" från 1991.
Jonas Torndal gjorde sorti redan 1992 och var sedan tillbaka i bandet åren 1996-2007.
– Första gången jag slutade var det ett sexpack elefantöl och Jäger. Det blev stökigt. Men sen har det varit det vanliga. Livspusslet. Det var kul att jag fick hänga kvar så länge, men med barn och jobb med i bilden funkade inte riktigt det livet i längden, säger han.
När vi började synas i undergroundfanzinen insåg vi att det här var större än Gotland
Ola Lindgren
För ett år sedan var Ola Lindgren den enda som återstod från den klassiska uppställningen – och den enda gotlänningen.
– Grave har aldrig varit ”mitt band”, det bara blev så. Jag var den som blev kvar. Jonas är väl den av oss som var lite smart och tänkt längre fram än morgondagen. Haft lite tankar om jobb och komma upp sig ... Jag har mest lufsat runt och gjort det jag känner för i stunden. Tänkt att det rullar väl på. Och det har ju gjort också, säger han.
Jag har mest lufsat runt och gjort det jag känner för i stunden.
Ola Lindgren
Men plötsligt kom det. Tvärstoppet. Vid årsskiftet meddelade Ola Lindgren att två medlemmar i den dåvarande sättningen valt att lämna Grave, under odramatiska omständigheter.
– Och då var de på mig, de här jävla ormarna, säger Ola Lindgren, med en passning till Jonas Torndal.
Under åren har nämligen denne Torndal gått och närt på en dröm.
– Ja, det låter väl lite fånigt, men de där tidiga åren med Grave är det roligaste jag gjort i mitt liv. Så jag har väl tänkt då och då att fan, om vi skulle börja spela igen? Har även testat den tanken lite med andra på tu man hand. Och ofta mött motstånd. Framför allt från Jensa, som inte suttit bakom ett trumset sedan han lämnade Grave för 20 år sedan.
Jonas Torndal var några år äldre än de övriga. Alltså var det han som fick köpa sprit och köra bil först. "Jag sa att jag kunde hoppa in på bas tills de hittade nån annan. De letade inte en sekund."
– Men så sitter vi på gamla Schenholms för en tid sedan och dricker öl. ”Jag testade att spela lite. Bara för att se om jag kunde”, säger Jensa apropå ingenting. ”Jag kunde.” Då var bollen i rullning.
Jörgen Sandström var på, visste Jonas Torndal. Men Ola?
– Det kunde ju vara lite känsligt detta. För numera är det ju han som är Grave. Det var han som fick reda på de här planerna sist av alla.
Kommentar på det, Ola?
– Ja, vad fan, jag tyckte det lät kul. Och så hade jag ingen lust att börja leta nytt folk till Grave. Men jag ville se att det funkade i praktiken innan vi bestämde oss. Så vi drog ihop ett rep. Den stora frågan var om Jensa kunde spela trummor. Vi andra har varit igång genom åren, men han slutade tvärt. Dessutom har han opererat knäna.
När Grave fick skivkontrakt och gav ut sin första platta lämnade samtliga medlemmar hemön. Numera är Jörgen Sandström, Ola Lindgren, Jonas Torndal och Jens "Jensa" Paulsson hemmahörande i Stockholm.
Han kunde verkligen?
– Ja, det var helt otroligt. Som om tiden stått stilla. Jensa smattrade på som fan, jag fick nästan säga åt honom att ta det lite lugnt. Det sitter väl i muskelminnet.
Så var det bestämt: Grave, det är Jörgen, Jensa, Ola och Jonas. Ja, eller inte riktigt. Det Grave som den här artikeln handlar om kommer att göra ett antal festivalspelningar nästa sommar. Något nytt material eller någon turné är det inte tal om. Än så länge i alla fall.
– Det är fortfarande det där med livspusslet. Den här sättningen kan helt enkelt inte göra hela den grejen, säger Jonas Torndal.
Det låter väl lite fånigt, men de där tidiga åren med Grave är det roligaste jag gjort i mitt liv
Jonas Torndal
Det Grave som fanns fram till årsskiftet är inte dött; bara lagt på is, betonar Ola Lindgren. Ett gig har man hur som helst Gotlandssättningen gått ut med hittills, på den tyska festivalen Party San Open Air.
– Sydamerika är på oss också. Vi får se om det blir något med just det, men vi kommer att gå ut med fler gig snart, säger Ola Lindgren.
Trots rötterna har Grave inte spelat på en gotländsk scen sedan Rockskallen 2008.
Ni har inte spelat på Gotland sedan Rockskallen 2008. Är det inte dags igen?
– Det vore så klart jävligt kul, men än så länge har vi inget inplanerat där.
Sång, gitarr och bas har roterat i Grave genom åren. Vem spelar vad när ni repar nu?
– Jörgen får sjunga, precis som i gamla Grave. Vi kommer att köra låtar från de tre första plattorna, så det kändes ganska naturligt. Och ärligt talat tycker jag det ska bli rätt skönt att slippa sjunga. Jörgen får ta basen också, säger Ola Lindgren.
– Ja, jag fick ge mig där. Det blir gitarr för mig, inflikar Jonas Torndal.
Grave utanför Sunlight i Stockholm, studion där flera klassiska skivor inom svensk dödsmetall spelats in, bland annat "Into the Grave".
Du ville ha bas? Vem vill spela bas i ett metalband??
– Jamen, på en gitarr är det fler strängar att hålla ordning på. Så ska de stämmas och grejer. I vår genre är bas den late mannens instrument. Det passar mig utmärkt.
När den här intervju görs har Jonas, Ola och de andra precis fått nycklarna till replokalen i Stockholm.
– Det här så färskt, men jag känner redan nu att det är en annan kemi när man lirar i en återförenad konstellation. Det är väl som Ace Frehley sa: Den där clownen i KISS kan spela mina solon not för not, men det låter inte som jag. Fast fan vet jag ... Roligt är det i alla fall. Och det är därför vi gör det här. Inte för att trygga pensionen, säger Ola Lindgren.
