De byggde upp ett liv på Gotland – nu utvisas familjen

Mamma Mahbuba Akhter, som oftast kallas Lepe, tar emot vid entrén till den lilla Visbylägenheten. Det märks att hon försöker hålla ihop så gott hon kan, medan hennes man inte alls orkar delta i intervjun.

– Han mår väldigt dåligt mentalt, han pratar inte mycket. Ibland bara skriker han i stället. Hela tiden är han rädd att polisen ska komma och föra bort honom, precis som det var i Bangladesh, så han sover inte så bra heller, förklarar Mahbuba Akhter.

I telefonen tar hon fram bilder som visar att familjefadern dessutom har ett självskadebeteende.

A.K.T.H. Farook; så skriver de ut pappans namn. Han var oppositionspolitiker i ett Bangladesh som länge skakats av oroligheter.

– Regeringspartiet har attackerat och arresterat min man många gånger. De har även hotat mig och sagt att de ska kidnappa min son om jag inte lämnar ut uppgifter, berättar Mahbuba Akhter.

2015 bestämde sig familjen för att fly. De valde att använda smeknamn i resedokumenten, för att ha bättre chans att verkligen få lämna landet.

– Men det var inga påhittade, falska namn. Det var bara inte våra förnamn, förklarar den äldste sonen Ebrahim, som deltar i intervjun via telefon – han är redan ofrivilligen tillbaka i Bangladesh huvudstad Dhaka.

Det där med namnen skulle dock komma att bli problematiskt.

Mahbuba Akhter genomför intervjun. Hennes man kommer så småningom ut från sovrummet, men säger inte mycket.

Foto: Simon Bendelin

Familjen Farook-Akhter anlände så småningom till Gotland. Efter några månader på flyktingboende fick de hjälp att hitta jobb till båda föräldrarna. Ebrahim gick på gymnasiet, fixade körkort, tog så småningom studenten och skaffade sig ett arbete, han också.

Däremellan föddes son nummer två, Carl Suleiman, som alltså är född och uppvuxen i Sverige.

– Livet var riktigt bra här, tycker mamma Mahbuba.

– Och vi har inte tagit något från staten, vi har försörjt oss och betalat skatt, tillägger Ebrahim.

Efter fyra år fick de avslag på asylansökan och återvände till Bangladesh. Familjen splittrades då och pappan bodde en period nära den indiska gränsen, för att snabbt kunna fly landet vid behov.

Denna tillvaro blev dock kortvarig. Då det fanns jobb som väntade på Gotland kunde de återförenas här – denna gång med så kallat arbetstillstånd.

– Vi uppmanades att fixa allt med passnamn och foton i Bangladesh, så det gjorde vi innan vi återvände 2019. Alla papper skickades också till Migrationsverket, säger Ebrahim.

2021 ansökte familjen om förlängda tillstånd. Först i fjol fick de svar: Det blev ingen förlängning.

– Då hade Migrationsverket plötsligt dragit fram de gamla dokumenten från 2015, med smeknamnen, och började ställa frågor om det. Vi har försökt förklara allt, men de tror oss inte, det är helt fruktansvärt, berättar familjens äldste son.

Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, men för fyra månader sedan kom ett avslag även därifrån.

Domen påpekar att familjen i tidigare handlingar har uppgett andra namn – och även födelsedatum. Barnens identiteter är numera bevisade, men gällande föräldrarnas finns det fortsatt en osäkerhet, menar domstolen.

Behovet av beskydd anses inte heller tillräckligt bevisat. Som motargument nämns bland annat det faktum att A.K.T.H. Farook flera gånger har tillåtits resa mellan Indien och Bangladesh; detta talar enligt domstolen emot att han skulle vara "av ett intresse för myndigheterna i hemlandet".

Slutligen anses situationen i Bangladesh inte vara så pass allvarlig att den "i sig ger rätt till uppehållstillstånd" – trots att UD för närvarande avråder från att resa dit. Omfattande demonstrationer har hållits så sent som i augusti och det rapporteras om döda och skadade.

22-årige Ebrahim har alltså redan tvingats lämna Sverige och befinner sig nu mitt i oroligheterna.

I Bangladesh har han inga släktingar, inget jobb, ingenting. Han delar ett litet boende med fem andra ungdomar, som studerar – men själv går han knappt hemifrån alls.

– Det är tufft, nu har jag inte mycket pengar kvar. Men fokus ska vara på min familj, tycker han.

Familjen Farook-Akhter bor i en vanlig lägenhet i Visby. Detta är hemma för dem, inte någon annanstans.

Foto: Simon Bendelin

De andra är kvar på Gotland, men har numera bara några veckor på sig att lämna landet. Eftersom arbetstillståndet gått ut har ingen längre jobb och resurserna börjar ta slut.

– Men i Bangladesh har vi inget heller; inga jobb, ingen skola, inga pengar och ingen behandling för min man. Jag vet inte vad jag ska göra, säger Mahbuba Akhter uppgivet.

Familjens sista hopp är att utvisningen inte ska verkställas med tanke på pappans tillstånd. Med hjälp av en advokat har de nu ansökt om så kallat verkställighetshinder hos Migrationsverket. Utfallet på detta återstår att se.

Samtidigt finns det svenska vänner som försöker hjälpa. En namninsamling har startats online, med rubriken "Rädda familjen Farook".

Karsten Inde, som drev det flyktingboende där familjen bodde en tid, har dessutom uppvaktat riksdagsmannen och tidigare ministern Ardalan Shekarabi (S).

Argumentationen handlade då om eventuellt brott mot FN:s barnkonvention, som är svensk lag sedan 2020.

– Jag tycker att det är hemskt att behandla barn på detta sätt. Barnkonventionen är tandlös eftersom den inte går att använda, menar Karsten Inde.