Fredrik, som egentligen har ett annat namn, står i köket och lagar mat. Det är hans första vecka som föräldraledig med tre små barn hemma, alla under sex år.
– Jag lagade mat och allt var säkert, men så märkte jag plötsligt att det var tyst– för tyst, berättar Fredrik om den där dagen.
När han vänder sig om ser han att ytterdörren är öppen. Familjen bor nära en 80-väg och Fredrik känner hur skräcken sköljer över honom när han inser att yngsta barnet som nyligen lärt sig att gå, är borta. Fredrik springer ut och ser att grinden mot stora vägen är stängd och att alla barnen är i trädgården. Han slappnar av. Men så hör han plötsligt en röst utanför grinden: ”Hon var ute på vägen” och sedan ”det var väldigt obehagligt”.
Mannen med rösten försvinner sedan utan att förklara närmare vad som hänt. Fredrik står chockad och förvirrad kvar i trädgården.
Tre veckor senare får Fredrik och hans fru ett brev på posten, det är från socialtjänsten. I brevet står det att ”människor i er närhet är oroliga” och de blir kallade till ett möte.
Under mötet med socialtjänsten får de sina misstankar bekräftade; att det var mannen som hittat deras yngsta barn på stora vägen som hade gjort orosanmälan.
Under mötet ställer socialtjänsten frågor men inleder ingen utredning.
Fredrik säger till socialtjänsten att han redan har haft för avsikt att kontakta deras frivilliga familjestöd och att familjen ska flytta bort från huset vid stora vägen för att något liknande aldrig ska kunna hända igen.
Det här är inte Fredriks första kontakt med socialtjänsten. Redan flera år tidigare hade han haft kontakt med socialtjänsten efter att personalen på förskolan sagt att de märkt att föräldrarna ofta verkat stressade på morgnarna vid lämningen, och att det påverkade barnet negativt de dagarna.
– Vi sa att vi hade det kämpigt. Vi hade just fått vårt andra barn och hade inga rutiner.
Personalen berättade då även att det fanns möjlighet söka hjälp hos socialtjänsten, vilket Fredrik och hans fru tackade ja till och upplevde som mycket hjälpsamt.
– Vi fick prata om våra rutiner och det fanns aldrig någon skambeläggning, det var en fantastisk upplevelse, säger Fredrik.
”Vi hade det kämpigt. Vi hade just fått vårt andra barn och hade inga rutiner.”
Fredrik
Småbarnspappa
Under mötet med socialtjänsten, efter incidenten med barnet på vägen, får Fredrik numret till mannen som gjorde orosanmälan för att de ska kunna prata om händelsen. Men när han går ut från mottagningen fortsätter vardagen, livet rullar på och dagarna går utan att samtalet blir av.
– Plötsligt hade det passerat månader, säger Fredrik.
Så en dag bestämmer han sig för att ringa mannen och får höra hur det gick till den där dagen. Han får höra mannen berätta om hur han sett barnet på vägen, att en bil slagit på varningsblinkers och att en annan bil börjat köra om i hög hastighet.
– Jag tackade honom för att han räddade livet på vårt barn den dagen, säger Fredrik.
Samma dag efter telefonsamtalet med mannen som gjorde anmälan åker Fredrik med alla tre barnen för att lämna äldsta barnet på en träning. När de kommer fram har ett av de yngre barnen somnat i bilen.
Det är september, temperaturen är sval och Fredrik bestämmer sig för att låta barnet sova vidare medan han går in i idrottshallen. Bilen står utanför entrén och han kan se den från inifrån.
Efter en stund går han ut för att kolla till barnet som fortfarande sover, innan han går tillbaka in i igen för en kort stund. Han sätter sig ned med sin vän. Men tankarna far efter telefonsamtalet tidigare och han glömmer bort att han har ett barn kvar i bilen.
Plötsligt hör han en liten barnröst som säger: ”Där är pappa”.
En okänd man hade hört gråt från Fredriks bil, öppnat den olåsta dörren och tagit med sig barnet in i hallen.
– Jag tror han tänkte att jag var oansvarig, säger Fredrik.
”Jag tror han tänkte att jag var oansvarig”
Fredrik
Småbarnspappa
Han skäms fortfarande över att han glömde barnet och tycker att det är pinsamt.
– Med facit i hand skulle jag inte ha haft tre barn med mig den dagen, jag var för trött, säger han.
Även denna incident ledde till en orosanmälan.
Direkt efter händelsen vid idrottshallen kontaktade Fredrik själv socialtjänstens frivilliga familjestödsenhet. Han fick höra att de nu ville att han skulle ta tag i sina problem och sedan dess har han gått på regelbundna möten där.
– Jag har ett jobb. Jag slår inte, jag dricker inte när barnen är närvarande. Jag gör allt jag kan för att vara en så pedagogisk och bra förälder jag bara kan vara. Men när du får en anmälan vänds allt upp och ner. Jag tyckte ju att jag gjorde allting rätt, säger han.
”Jag har fått hjälp med hur jag ska hantera föräldrastressen som många gånger uppkommer i hemmet. Och hur jag ska förstå och hantera mina egna känslor.”
Fredrik
Småbarnspappa
Fredrik har ett helt vanligt fungerande liv i övrigt men beskriver att det ibland kan vara svårt med barnen i vardagssituationer. Genom samtalen med familjestödsenheten har han fått mycket hjälp och stöd i sitt föräldraskap. Även om det var obehagligt att bli orosanmäld så har kontakten med socialen varit bra.
– Man tänker att nu är det så fel att nu kan de ta barnen. Men det är det som är mitt budskap; att det är en missuppfattning. Jag tror att många har en negativ syn på socialtjänsten och är rädda för dem, säger han.
I råd- och stödteamet, som är en öppen mottagning på socialtjänstens familjestödsenhet, arbetar bland andra familjebehandlaren Karin Nyström och samordnaren Michaela Wallin. Det är Karin Nyström som Fredrik har träffat regelbundet sedan i höstas.
Händelsen gjorde att Fredrik själv reagerade på hur han agerat.
– Andra såg att det var något som jag gör som inte fungerar. Att bli anmäld tär på självförtroendet, säger han.
Fredrik berättar att han var rädd för att bli dömd av andra personer i sin närhet.
”Nu ser jag det som ett system som är till för att hjälpa”
Fredrik
Småbarnspappa
– Har du fått två orosanmälningar då är du en dålig förälder, så känner man tills man själv blir anmäld. Nu ser jag det som ett system som är till för att hjälpa, säger han.
Många familjer på Gotland har kontakt med familjestödsenheten på Gotland, men så vitt Fredrik vet känner han ingen av dem.
– Jag känner mig ensam, jag vet ingen annan som går dit, troligtvis eftersom det känns tabubelagt att prata om problematik i sitt föräldraskap. Men jag tycker det är viktigt att prata om det.
”Jag känner mig väldigt trygg och lyssnad på. Jag känner att jag kan berätta om väldigt jobbiga och läskiga saker och få hjälp att hantera det.”
Fredrik
Småbarnspappa
Av socialtjänsten har han även blivit stärkt av att de sagt att bra föräldrar är de som ber om hjälp när det behövs.
– Det vi pratat mycket om är min egen relation till mina känslor, när jag är stressad prioriterar jag mig själv.
De har även pratat om vad han känner för sina barn.
– En del har svårt att känna något för sina barn. Jag älskar mina barn men det är jobbigt ibland, säger han.
En blandning av de verktyg och nya strategier som han fått från samtalen har givit honom en mer stabil relation till sina barn.
”Det vi pratat mycket om är min egen relation till mina känslor, när jag är stressad prioriterar jag mig själv”
Fredrik
Småbarnspappa
– Jag behöver jobba mer på riskanalys och var gränserna går. Jag har överskattat lite vad mina barn klarar av.
Genom samtalen har han fått bättre koll på sina egna gränser.
– Jag märker snabbt att nu blir jag irriterad, och då får jag be om hjälp av min fru, säger han.
Han tycker att familjen har det väldigt bra nu efter att de har fått hjälp.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få en orosanmälan men jag är glad att jag fick det, det har lett till så många bra saker. För mig behövde det här hända, att få en anmälan. Det hade kunnat gå illa, jätteilla.
För Fredrik har hjälpen och stödet från familjestödsenheten lett till en positiv vändning i livet som småbarnsförälder.
–Jag har fått hjälp med vissa saker i föräldraskapet som jag tycker har varit helt fantastiskt. Jag vill verkligen att fler föräldrar ska förstå att det finns stöd att få. Det är synd om det är så att föräldrar är rädda för att söka hjälp, säger han.