Starka känslor fyllde Bruno Ehrs när han i skymningen första gången klev in i det undanskymda kapellet.
Dammiga biblar och interiörer där tiden stått still träffas av det skira ljuset i Bruno Ehrs ramade bilder. I en undangömd vrå i länsmuseets lokaler, där kronobränneriet under 1700-talet inrymdes, pågår nu förberedelserna för fullt. Där ska bilderna, om den upplevelsen Bruno Ehrs fick vid första kontakten med den kristna väckelserörelse som få i dag känner till, visas i sommar.
– Det är några år sedan och jag hade varit på uppdrag vid en gammal gård på södra Gotland. När skymningen började lägga sig frågade mannen som ägde gården om jag hade besökt Hjorterianernas kapell? Det hade jag inte, och jag blev mer och mer fängslad av hans berättelse, säger Bruno Ehrs.
Trots att timmen var sen ringde Bruno omedelbart till klockaren i Burs. Redan samma kväll fick han tag i nyckeln, och kunde på egen hand besöka det undanskymda kapellet.
– Jag blev ohyggligt tagen och kände en upprymdhet som människa, säger Bruno Ehrs och erbjuder sig att åka med till Burs och visa platsen han så starkt fängslades av.
Hjorterianerna levde strängt kristet och för att inte låta sig påverkas av omvärlden gick de svartklädda och åtskilda på led till sina gudstjänster. Bruno Ehrs är fascinerad av deras historia.
Vi svänger av vid skylten Kauparve i Hejde. In på genvägen som i folkmun kallas ”Hjorterskviar” och som leder spikrakt genom skogen till Etelhem. Ensligt mitt på skogen ska snickaren Jöns Hjorter först ha bott.
Med en bukett liljekonvaljer i sin hand längs vägen strax efter Hjorters röda lador njuter Göran Olofsson av våren.
– Egentligen känner jag inte till så mycket om honom. Men jag och min grabb har brukat klippa gräset vid hans hus. Och damerna i sockenföreningen, de brukar vara med vid gudstjänsterna i kapellet, säger han.
Göran Olofsson är ordförande i sockenföreningen i När, en av de socknar där anhängarna av den strängare bibeltro som Hjorter predikade, bodde.
Längs Hjorterskviar plockar Göran Olofsson liljekonvaljer. Han är ordförande i sockenföreningen i När och har tidigare klippt gräset vid Hjorters hus i skogen.
Medan vi färdas vidare berättar Bruno Ehrs den märkliga berättelsen om hur snickaren och spelmannen Jöns Hjorter i 30-årsåldern plötsligt en dag blev frälst vid ett bönemöte.
– När han kom hem låste han in fiolen och tog aldrig fram den igen, säger Bruno Ehrs.
Fotografen Bruno Ehrs vid gården ensligt belägen i skogen mellan Hejde och Etelhem. Få känner i dag till hur Hjorterianerna levde.
Utifrån ser den enkla byggnaden i skogsdungen i Burs knappast ut som ett kapell. När vi vrider om den gamla nyckeln i låset öppnar sig en värld där tiden tycks ha stått still.
– Det känns som att någon stängt dörren och aldrig kommit tillbaka. Det är som att Jöns Hjorter finns i rummet, och nickar välkomnande för sig själv. ”Välkommen, säger han”. Mysteriet här är att allting är bevarat. Titta på bänkarna, så slitna efter hundratals timmar, säger Bruno Ehrs, än en gång hänförd när han gläntat på dörren till Hjorterianernas kapell.
Att kliva in i kapellet är en resa tillbaka till 1800-talets väckelsemöten. Bruno Ehrs grips starkt av rummet och har fångat dess själ i en serie bilder.
När fotografen Bruno Ehrs träder in i kapellet möter han 1800-talets väckelserörelse med vördnad. Det enkla och avskalade menar han förmedlar ett stort estetiskt värde.
Trots 40 år som fotograf greps Bruno Ehrs av en ny känsla han inte visste fanns inom honom. Kapellet är än i dag en tidskapsel till Hjorterianernas liv.
Kapellet stod klart år 1860, byggt under Jöns Hjorters ledning och utfört i stram enkelhet. Hjorterianerna, eller Vännerna som de kallade sig själva, kändes igen på att de oftast klädde sig i svarta kläder. Kvinnorna bar schalett och herrarna vegamössa, väst och en instoppad vit halsduk. De hörde till en inomkyrklig väckelserörelse som i stort sett var begränsad till grannsocknarna Burs, När och Rone. Någon gång i månaden samlades Hjorterianerna i sitt kapell, dit man gick på led en och en för att inte frestas att tala med varandra om världsliga ting.
De samlades inte bara i sitt eget kapell, utan deltog också i sockenkyrkans vanliga gudstjänst och nattvard. Minnet av dem lever fortfarande kvar, som vandringssägner i socknen. Det pratas ännu om hur Hjorterianerna snusade så hemskt, att det var bättre att komma fram före dem till bägaren med vin under nattvarden.
Starka känslor fyllde Bruno Ehrs när han i skymningen första gången klev in i det undanskymda kapellet.
”Hjorterianerna snusade så hemskt så det var bättre att komma före dem till nattvarden”, berättar Gun Nyman för Bruno Ehrs, för dagen tillsammans med Kenth Hallqvist från Burs pastorat vid kapellet för att klippa gräset utanför.
Flugorna surrar mot glasrutorna medan Bruno Ehrs förklarar varför fönsternischerna i kapellet är tomma.
– Det här var en sträng rörelse. De skulle inte förvillas att tänka på världsliga saker. De fick inte ha blommor eller gardiner i fönstren.
Han plockar ner några av de dammiga biblarna och psalmböckerna från den hylla där svartklädda anhängare hämtade dem inför sina gudstjänster.
– Jöns Hjorter menade att den senaste bibelöversättningen inte stämde, utan använde Karl XII:s bibel från 1703, säger Bruno Ehrs.
Han tittar upp mot ljuskronan. Spelar med blicken och låter den vila på enkla trämöblerna som Hjorter själv tillverkade. Och suger in rummets hela atmosfär. 150 år efter sin död påverkar predikanten honom fortfarande djupt.
– Det överraskar mig, jag visste inte att jag hade sådana sidor inom mig. Det är som att det finns en hemlig dialog mellan mig, Hjorter och kapellet, säger Bruno Ehrs.
Bruno Ehrs vill förmedla den känsla han hoppas ha fångat i sina bilder. Hjorterianernas starka gudstro och avskalade enkla liv fängslar honom.
Biblar och psalmböcker står ännu i sina hyllor. Texterna är svårlästa med ett ålderdomligt typsnitt.
Dammiga och bortglömda ligger biblar och ålderdomliga psalmböcker travade på hög.
Som fotograf med ett helt yrkesliv bakom sig är han representerad med sina bilder på Moderna Museet, Statens Porträttsamling, Svenska Institutet och Nationalmuseum. Hur kan då en enkel nästan bortglömd byggnad i Burs gripa tag så djupt i själen?
– Den här upplevelsen av andäktighet tar tag i det undermedvetna. Det händer mig mycket sällan, säger Bruno Ehrs och blir tyst en stund innan han fortsätter:
– Jag blir överraskad över att de här känslorna finns inom mig. För en modern människa är det ett mysterium, och egentligen tror jag att Jöns Hjorter ville bevisa något som vi inte vet någonting om.
Hjorterianerna etablerade en skola i sitt kapell. Den första lärarinnan hette Hilda Öberg och var den första diakonissan som Ersta Diakonissanstalt sände till Gotland. Hon bodde i en kammare i kapellet och undervisade mellan 20 och 40 barn.
Jöns Hjorter dog bara 53 år gammal och ligger begravd på Burs kyrkogård. Efter hans död levde den väckelse han startade kvar i socknarna på östra Gotland under flera decennier in på 1900-talet. På 1990-talet, då inga hjorterianer längre fanns kvar, köptes kapellet och resten av fastigheten in av ”Sällskapet för bevarandet av Hjorters kapell” som sedan skänkte det till Burs pastorat.
I dag används kapellet sällan men det brukar vara gudstjänst där på Kristi himmelsfärds dag.
Bruno Ehrs ställer i sommar ut sina bilder från Hjorters kapell i Burs hos Gotlands museum. Hjorterianernas miljöer har påverkat honom starkt. En ljudupptagning gjord i kapellet kommer att förstärka upplevelsen ytterligare under utställningen.
Bruno Ehrs utställning visas på Gotlands museum hela sommaren från och med den 28 juni.