När Länsteatern på Gotland imorgon har urpremiär på "Ljus.Gullin" får hyllningarna till Lars Gullin ytterligare en dimension. De har varierat genom åren - Kungliga Myntkabinettet gav för några år sedan ut en minnesmedalj, Postverket kontrade med att ha Gullin på frimärke.
Medborgarförslaget om att uppkalla Visbys nya kongresshall efter Lars Gullin vann aldrig gehör, men i Emmaboda blev det nyligen klart att den gotländske saxofonisten kommer att hedras med en egen väg. Lars Gullin levde sina sista år i Visselfjärda och var 1968 med och startade jazzfestivalen i Emmaboda.
1997 instiftade Lars Gullin-sällskapet ett pris till Lars Gullins ära, och 70-årsminnet av hans födelse uppmärksammades 1998 med en minneskonsert i hemsocknen Sanda. Sedan dess är det konsert i kyrkan varje sommar.
Bästa sättet att hylla Lars Gullin är förstås att spela hans musik. Det senaste decenniet har varit en rad av hyllningsskivor, minneskonserter och Gullinpristagare.

Svensk jazz upplever en renässans som även väckt ett intresse av att titta bakåt. 1950-talet var en gyllene epok i Sverige, och Lars Gullin framstår som den främste under den perioden. Den tidiga jazzen var enkelriktad, influenserna kom från USA och de europeiska musikerna var epigoner. Först när de hittade ett eget uttryck gav den europeiska jazzen ett eko tillbaka till USA.
Lars Gullin fångade de lyriska tonerna i den nordiska folkmusiken och ur hans barytonsaxofon kom musik av ett nytt slag. Det nordiska vemod han fångade i sina kompositioner kom passande nog i en tid när jazzen växlade tempo från bebop och blev cool. Hånfulla kritiker kallade det "fäbodjazz". Men hos amerikanska musiker vaknade intresset. Som saxofonisten Stan Getz uttryckt det:
-Lars Gullin är den mest originella musiker som Sverige frambringat och en av världens främsta jazzmusiker. Det är att säga mycket, men de flesta svenska musiker är imitatörer, liksom för övrigt de flesta amerikanska.
1954 vann Lars Gullin som förste icke-amerikan en utmärkelse i den amerikanska jazztidskriften Down Beats kritikeromröstning.

Barytonsaxofonen var inget givet val. På Gotland hade Lars Gullin spelat dragspel som en ung frontfigur i Lill-Lasses svänggäng. Under tiden som musiker vid I18 i Visby var klarinetten huvudinstrument. När han som färdig musikkorpral 1947 lämnade Visby och I18 för Stockholm var siktet inställt på att bli konsertpianist. För att finansiera studierna spelade han piano, klarinett och saxofon i olika orkestrar. 1949, när pianodrömmarna falnat, fick han erbjudande om en fast jobb i Seymour Östervalls orkester - om han tog barytonsaxofonen. Lars Gullin tvekade, men upptäckte snart att han hade hittat rätt:
-Jag förstod direkt att det här var mitt instrument. Det har en rikedom med djup och värme, ljus och skugga. Precis som en cello.
Lars Gullin experimenterade med saxofonens munstycke och hittade slutligen ett som gav den mjuka ton som blev hans signum. Något utrymme för barytonsolon fanns inte i Seymour Östervalls orkester - inte förrän Lars Gullin tog över stämman. Efter det blev barytonsolon ett givet inslag.

1954 var inte bara ett år då Down Beat uppmärksammade Lars Gullin. Svenska tidsskriften Orkesterjournalen bjöd in läsare och kritiker att rösta fram det årets bästa inspelning. Det var första året utmärkelsen Gyllene Skivan delades ut och priset gick till Lars Gullin för "Danny?s Dream". Melodin har blivit Lars Gullins mest kända, och finns inspelad av en mängd olika artister.
"Danny?s Dream" har mer än det nordiska vemodet som klangbotten. Det sägs att melodins första takter kom till Lars Gullin när han var intagen för avgiftning, och att inspelningen sedan gjordes under en permission från sjukhuset.
Håkan Andersson skriver om "Danny?s Dream" i poesisamlingen "Gula löv älskar jorden men längtar månen" där han hyllar Lars Gullin:
Att i den vita sjukhussalen
när tystnaden seglar in
i gryningen vakna upp till:
det innersta i ett hjärta,
pulsen, speglingen
av den böljande rytm
som vi i brist på bättre kallar "tid".


1950-talets jazzmusiker var sin tids avantgarde, med solglasögon och kostym och löst knutna slipsar lika coola som musiken de spelade. För en del hörde även droger till bilden. Lars Gullin blev på 1950-talet tablett- och drogberoende, ett missbruk som skapade problem och hade stor inverkan på karriären. Turnéerna utomlands blev inte längre bara ett sätt att möta publiken, utan även en flykt från en trasslig tillvaro hemma i Sverige. Under en period i slutet på 1950-talet bodde han i Italien.
Inte förrän i mitten av 1960-talet fick Lars Gullin någorlunda ordning på livet. 1964 innebar något av en comeback. Han vann återigen Gyllene Skivan, den här gången med LP:n "Portrait of my pals".
Med statlig konstnärslön och nya frun Mailis kom han till Småland, där han bodde fram till sin död. Han var med och startade jazzklubben S´pozin i Emmaboda 1967, och året därpå hölls första jazzfestivalen. Lars Gullin var en given festivalgäst. Han spelade tillsammans med bland andra Bernt Rosengren och Lee Konitz, och var med och lockade storheter som Don Cherry, Thad Jones och Charlie Mingus till Småland.
Sista åren var produktiva. Lars Gullin sökte nya musikaliska vägar, blandade jazzgrupp med stråkkvartett, skrev för större ensembler och inledde samarbete med Göteborgs kammarkör. Sista skivinspelningen gjorde han samma år som han dog. En stroke i maj 1976 satte punkt för Lars Gullins liv, men musiken kommer för alltid att leva vidare.