I förra onsdagens GF (16/9) angrep Bengt Hammarhjelm en artikel av Henry Lindqvist som med sina lumparminnen som bas tog upp de drag av nazism som fanns hos ett antal militära befäl. Hammarhjelm menar att detta bara gällde en enda officer, Sven Hedengren, vilken annars var helt reko och dessutom hade god relation till en halvjudisk befälsaspirant.
Hammarhjelm söker alltså frita officerskåren från denna stämpel. Ty de officerare han lärde känna på 50-talet var ju goda antinazister. Då ja, får man nog säga. För då Hammarhjelm ju inte kom till Gotland förrän flera år efter kriget, så ger han sig nu ut med en felritad karta i föga känd terräng.

Ovanligt många på Gotland
Nazisterna på Gotland var tvärtom ovanligt många och flera fanns även på de olika förbanden (alla utom det sent startade Lv2).
Då saken aldrig kom till skarpt läge kan man förstås ha olika uppfattning om hur det kunde ha gått, men de flesta europeiska länder hade bland annat gott om poliser, militärer, präster, affärsinnehavare och folk i statsförvaltningen, som antingen själva var eller som samarbetade väl med nazisterna.
Precis som det fanns ett tjugotal olika slags nazigrupper, så var förstås skalan glidande även i deras publik. I någon mån berodde samstämmandet säkert på en allmän tysklandssympati, och antisemitismen är bara den i efterhand mest kända av de faktorer som spelade roll.
På Gotland spelade jordbrukets 30-talsproblem en större roll -- med den följden att när arbetarrörelsen var på landet och agiterade, så möttes man på flera håll av vad som då kallades "lappo-stämningar", en hätskhet som nu efteråt lättast kan ses i form av att särskilt SSU hindrades från att få hyra lokal (exempelvis i Stenkumla och Sanda).
Man kan mäta intresset för nazismen på olika vis, medlemskap, prenumeration på, respektive hälsningar i, deras press, penninggåvor, mötesdeltagande, tillmötesgåenden och röstande. Mötespubliken var förstås mera blandad, ibland kom även motståndare, men det går att dokumentera omkring 8 00 personer på ön för olika slags aktiv uppslutning före 1945 och några även åren efter.
Av dessa kan 40-tal dokumenteras som olika slags militärer, främst underofficerare och officerare, men även lägre befäl, volontärer och en menig (20 på I18, varav fyra stycken löjtnanter eller kaptener; 14 på A7, varav sex löjtnant-major-kapten, två på KA 3 varav en officer, en vid flyget (officersaspirant), plus två med mera oklar placering och en man även i ett hitplacerat fastlandsförband).
På I18 handlar det även om fyra befälselever (studentkompaniet), en korpral och en värnpliktig, två furirer, två sergeanter och två fanjunkare, medan spridningen på A7 även omfattade sex styckjunkare, en sergeant och en furir.

1934 nådde de 499 röster
Tretton man var med i Per Engdahls nysvenska rörelse, fem i förbundet Sverige-Tyskland och resten främst i Lindholms parti, både under dess tidiga och under dess senare namn.
Bland officerare är Hedengren, Erik Steffen och P Steffen de mest kända (de stod även nära riksledarskap). Publicering av alla namn är kanske ointressant, men Hammarhjelm kan gärna få granska detta mera i detalj.
Utmärkande är alltså att spridningen var störst i de mer traditionellt etablerade förbanden, och vidare bör märkas att dessa siffror förstås även ska mätas mot att rullorna ju inte omfattade mera än några hundra befäl/officerare.
Känt är att deras organisering började omkring 1928 och att nazister av olika slag startade ett tiotal lokalgrupper på Gotland. 1934 nådde de 499 röster, det är 2,5 procent (fem gånger mera än för riket i snitt) och särskilt 1934-36 höll de nationella ledarna Birger Furugård och Sven Olof Lindholm och lokala som Otto Hansson och Sven Hedengren så många möten på vår ö, att det sammanlagt sett blev ett offentligt möte var femte dag. Ännu 1938 nådde Lindholmarna 335 röster. Sen fanns även en rad ungdomar utan rösträtt, sådär femtio personer till. Främst kom detta stöd från Visby (cirka 100) samt ett "brunt bälte" tvärs över ön, där flera socknar hade 10-20 procent naziröster och Anga mest (29,5 procent).

Pepparkakor med hakkors
Andra mer bemärkta var ett antal präster (exempelvis Kihlén i Rute, en i När, som bland annat skildrats av Göte Nilsson, och regementspastor Beijer i Visby), flera handlare, ett par posttjänstemän, ett par lärare, en bilmek, en fd frälsningsarmésoldat och SSU-are samt ett par kvarnägare. Flera som kan dokumenteras för stöd blev kyrkvärdar och på sina håll bakade tanterna pepparkakor med hakkors på.
Utom detta kan även nämnas hur Cementas platschef Arendt de Jounge hösten 1933 använde högerns lokala partistämma till att beklaga sig över att man här i Sverige inte kunde använda samma bryska metoder mot uppnosig arbetarrörelse som samma år hade tillgripits i Tyskland.
Gotlandsbolagets chef CG Ekman var med i Riksföreningen Sverige-Tyskland samt gav rabatt till de "trekvartsbruna" SNU, då de hade läger vid Toftabaden. Vidare fanns en kommunalordförande i Dalhem, och att en nazist senare blev folkpartistisk fullmäktigeledamot i Slite.
Men viktigare är nog att den "livlina" som efter kriget organiserades från Baltikum och västerut bland annat hade stöd av skollärare Nilsson i Hangvar och PH Lovén på Hästnäs.
Om detta har undertecknade skrivit flera gånger förut (var för sig och gemensamt). Se främst Haimdagar 1/97, 4/97, 2/98, 3/99, 4/04 och boken Arbetarrörelse på en ö, Band II sid 37-55 o 210 och Band III sid 27 o 492f.
Möjligen kan vi få anledning att återkomma i saken.