Jag beger mig till Stockholm för att "laga" mitt hjärta. Ett hål som ska täppas till.
Kommer till Karolinska på morgonen, hittar till avdelning 15, backar när jag ser hur gammalt och slitet det är, känns som att gå 30 år tillbaka i tiden om man jämför med Visby Lasarett. Där får man vård i lyxklass, eget rum med toalett, tv, utsikt över havet.
Jag får hjälp till mitt rum och min säng, hör en man som hostar i sängen bredvid. Jag ser på sköterskan och frågar: ska jag dela rum med en man? Hon tittar på mig som om det var jag som var konstig. Ja så är det här. Jag är inte helt bekväm i situationen, men accepterar det. Att dela rum är väl ok, men att dela toa, nej fy de vill jag inte, här fanns inga valmöjligheter.
Nattsärken är en vit skjorta, som mest påminner om en tvångströja, knyts bak. Detta fungerar ju naturligtvist inte, får gå på toa med rumpan först för att inte låta min granne bevittna hela min baksida. Inte så lätt när man ska dra droppvagn och samtidigt skyla sig.

Jag ligger ensam och tänker på vad som ska hända mig, känner mig riktigt liten och övergiven. Massor av trevliga människor talar om för mig vad som ska ske, allt låter naturligt för dem, men för mig är ju detta inte en helt vanlig torsdag. Då kommer antibiotikan, den ska sakta droppas. Jag får snabba droppar som bränner, tror så klart att något är fel, men inte, så kan det visst kännas, vi brukar inte säga innan för att inte oroa. Tycker att det hade varit bra om ni gjort det, då hade jag varit lite mer förberedd.

Rullas upp på operation, alla är trevliga och presenterar sig, tre läkare och lika många andra som har sin uppgift under MIN operation som jag nu ska bevittna i vaket tillstånd. Bara bedövad med lokalbedövning i ljumskarna. Tvungen att nypa mig i armen för att fatta att det är jag som ligger här och som nu i 2,5 timmar skulle bli lagad.
Nerverna i min kropp inte är som andra nerver, jag kände hur läkaren jobbade, till slut var jag tvungen att säga att det faktiskt gjorde ont, riktigt ont. Ska det göra det? Nej, du får lite morfin. Det gör fortfarande ont, men nu säger jag inget mer, väntar på att det ska bli klart.

Yes, hålet gick att laga, DEVICET sitter på plats (kan i mina ögon jämföras med en svintoboll). Nu sys jag ihop. De närmaste timmarna måste jag ligga stilla för att inte blöda i ljumsken. Jag måste ligga helt still i elva timmar utan röra mig. Mina tankar gick till tortyrkammaren i ett land långt borta, försökte fokusera på att det minsann kunde vara värre.
Äntligen något att äta, kaffe i sugrör, jag älskar kaffe det vet alla som känner mig, så efter allt kaffe blev det tryck på blåsan. Gå och kissa var ju inte att tänka på, så in med nya slangar, äntligen tappad, ingen bra ekvation rota i blåsan, det blev inte så bra, mer blod, flera timmar i stillhet. Systern som hjälpte mig såg skärrad och stressad ut. Jag sa, lugn, det kunde ha varit värre, vi skratta bägge. Min stackars granne fick snällt bevittna mina bravader under kvällen, han kunde ju inte hjälpa att vi delade rum.

Äntligen somnar vi bägge för att vakna till en ny dag med lagat hjärta stoppad blödning och SOL. Bort med stygnen, sen lät den fantastiska personalen mig sova för att senare väckas med frukost och KAFFE.
Tar prover, allt är lyckat och jag får åka hem. Klär på mig, gick in som Lena och ut som samma Lena fast nu hel och med en otrolig erfarenhet av avd.15 en helt vanlig torsdag. Tänker inte på smärtan utan minns alla fantastiska människor som jag mött, människor som jobbar med detta varje dag, året om. En eloge till er alla.
Till Bromma och flyg hem, Roland tycker jag ser "pigg" ut, jag känner mig stolt, hemma, brasa, nylagad mat och fredagsmys med familjen.

Vill med detta säga, att ta aldrig något för givet. Jag kommer på nyårsafton skåla och säga: Gott nytt år. Orden kommer att ha en djupare och äkta innebörd och jag kommer att säga det med stor eftertanke. Det borde vi alla göra. Vi har ett liv och det går ej i repris. Lev som om den här dagen var den sista. Det kommer jag att göra.
Uppskatta vårt fina Lasarett med enkelrum, egen toa och havsutsikt. Jag kramar min familj och alla fina vänner som stöttat mig. Kramar till alla som lagade mig på Karolinska. Tack Åke & Tack Petter för att du upptäckte felet. Det kommer att stå en skål med svintobollar vid min kaffebryggare, så jag alltid ska påminnas om: LEV NU, LENA!
En skål med svintobollar, som symboliserar LIVET. Design: Lena, rum 28, ja varför inte.
Promenerar nu mot nya mål...