Nypelius och Åkesson (C) påstår i GT 23/4 att kärnkraften inte subventioneras utan att svara på vår fråga: vem betalar om det sker en kärnkraftsolycka? Att påstå att kärnkraften står på egna ben är oärligt när det med regeringens beslut är svenska folket som får agera försäkringsbolag om det sker en olycka. Det är ett hån att regeringen begränsar kärnkraftsindustrins kostnad för olycka till 11 miljarder kronor när vi vet att Fukushima kommer kosta minst 100 gånger mer. Allt annat än att kärnkraftsindustrin betalar den fulla kostnaden om det sker en olycka är en subvention.

Att regeringen fortsätter subventionera kärnkraften är inte bara beklagligt som ett svek mot det tidigare löftet, utan också då det försämrar förutsättningarna för utbyggnaden av förnybar energi. Osäkerheten om det kommer att byggas ny kärnkraft i Sverige gör att många företag inom vindenergi och solenergi flyttar till andra länder som istället har en tydlig inriktning mot förnybar energi. Att hålla kärnkraften under armarna innebär att den förnybara energin inte får en rättvis chans. Sverige bör precis som Danmark, Tyskland och Japan sätta målet om 100 procent förnybar energi.

Miljöpartiet ser mycket positivt på att Sverige idag har en hög andel förnybar energi. Men verkligheten är att utbyggnadstakten avtar och Sverige riskerar bli omsprungna i konkurrensen om nya gröna jobb. Den europeiska energimyndigheten bedömer i sin prognos att Tyskland kommer ha 30 procent av sin elproduktion från vindkraft 2020, motsvarande siffra för Sverige är enbart 8 procent med dagens politik.

Det finns inget skäl att subventionera kärnkraften och låta den vara en bromskloss. Den förnybara energin är både billigare och snabbare att bygga ut. Det är därför sol och vind globalt växer snabbare än både kärnkraft och fossilt tillsammans. Framtiden kommer inte att gynna de länder som håller kvar vid gamla energilösningar, utan de som följer utvecklingen.