– Jag kände mig oövervinnerlig om jag inte åt något, då behövde jag inte tänka på något annat, säger en numera frisk Maja Engström.

Maja är uppväxt i Rute på norra Gotland. Hon var en vanlig tjej som skulle börja medieprogrammet och ville bli AD på en reklambyrå. Men hennes egna högt ställda krav blev snart för mycket, trots att omgivningen alltid fanns där.
– Jag har aldrig varit mobbad och haft världens bästa familj och folk som trott på mig. Det kändes viktigt att lyckas, att vara någon och det innebar att jag ställde väldigt höga krav på mig själv, säger hon.

Åt lite – eller inte alls
Genom att inte äta upptäckte Maja något annat som hon kunde koncentrera sig på.
Hon började pendla mellan att äta lite och att inte äta något alls. Sista året på gymnasiet började energin ta slut och vid julen 2003 orkade Majas kropp inte mer.
Hon försökte dölja det för föräldrarna genom att äta under julen men samtidigt träna väldigt mycket.
Visst anade de något, men det var först kring februari som hon inledde ett halvår i behandling för anorexia.
Efter studenten kom Maja ändå in på en folkhögskola i Arvika, något som först blev komplicerat på grund av hennes sjukdom.
– Ingen tyckte det var bra att flytta. Jag fick skriva på ett kontrakt med ett antal punkter. Bland annat fick jag inte tappa i vikt, då var jag tvungen att komma hem. Men jag ville verkligen läsa teater, säger hon.

Stor okunskap
Lyckligtvis hade Maja tur med sin behandling, i alla fall nästan hela tiden.
– Ibland upplevde jag en okunskap hos allmänläkare, de fokuserade mer på den fysiska biten av sjukdomen. Men jag har också träffat folk med bra kompetens och som jag funkat med, dock var Arvika ett undantag, där saknades ätstörningskompetensen enligt mig, resonerar Maja.
Pratade om problemen
Maja kom först i kontakt med BUP på Gotland, sen fick hon en remiss till vuxenpsyk i Arvika.
Under hennes behandling har hon sammanlagt haft fyra samtalskontakter, träffat fem olika läkare och en dietist.
Men när hon kom till Arvika fick hon hålla på med det älskade och dessutom bytte hon umgängeskrets, något som blev avgörande för Majas framtid.
– Tidigare visste mina vänner att jag inte åt, men vi pratade inte om det. I Arvika träffade jag folk som tog upp det med mig. Det var tryggt att få höra att andra fanns där när jag var utsatt. Jag vet, jag finns här för dig – det räcker nästan.

Målande hjälpte
Det var i Arvika hon bestämde sig för att börja agera. Skulle hon orka hålla på med teatern var hon tvungen att bli frisk.
– Det var fruktansvärt läskigt. Jag visste inte hur skulle kännas att bli frisk och jag var rädd att misslyckas. Men jag hittade något annat att lägga fokus på. Jag hade teatern och ibland redde jag ut min ångest genom att måla med kladdkritor eller akrylfärg.


Maja blev helt fri från sin sjukdom 2006.
Det var först då hon var fri från alla mattankar och hade uppnått en normalvikt.
Hon upplever att Anorexi är en psykisk sjukdom med fysiska symtom som man kan bli både frisk och fri i från, om man är uppmärksam på sig själv.

LÄS MER:
*  Lokalavdelningen mot ätstörningar riskerar försvinna från ön

Artikelbild

| Maja Engström.

Kim Engstrand Lund Text
kim.engstrand.lund@gotlandstidningar.se