I Gotlands Musikalkompanis tolkning av John Kander och Fred Ebbs musikal Cabaret skaver de två parallella världarna kring dröm och verklighet mer än i de versioner vi tidigare är bekanta med, främst genom filmen med Liza Minelli i huvudrollen som Sally Bowles och i boken "Farväl till Berlin" av Christopher Isherwood. Den totala kollisionen mellan skönhet, sexualitet, frigörelse, kärlek, förnekelse, makt och förtryck drabbar oss som sitter i publiken på ett sätt som är sällsynt inom musikalgenren. Det är inte bara sång- och dansinsatserna som imponerar, utan den psykologiska undertexten och frågeställningarna som framhävs med stor respekt. De involverade i produktionen lägger stor vikt vid de mörka partierna och det var många som berördes av föreställningen i fredagskväll.

Två världar möts
Natten är ung och stadens invånare firar det nya året 1933 på Kit Kat Club i Berlin. Den amerikanske författaren Cliff Bradshaw, spelad av Razmus Nyström, har nyss anlänt till staden för att på allvar satsa på sitt skrivande av hans första roman. Utan större förväntningar besöker han nattklubben och möter där Sally Bowles, spelad av Malin Karlsson, klubbens mest strålande stjärna. Han fängslas av hennes egensinnighet, hon av hans hand om språket. Redan nästa dag står hon på tröskeln till hans rum med sina gula skor. Två världar möts i en passionerad förälskelse och vi får följa deras relation i takt med att nazisterna erövrar makten i Tyskland.
Malin Karlsson och Razmus Nyström är hängivna, sanna i sina roller, utan att överdriva. Dialogen mellan dem är närvarande och likaså deras sånginsatser.

Helhetsupplevelse
Razmus Nyström har vi tidigare kunnat se i större roller i kompaniets produktioner. Malin Karlsson däremot har vi inte sett i denna typ av prestationer och det är omvälvande att se hennes tolkning av Sally. Hon överraskar i de klassiska paradnummerna, men berör som mest i "Maybe This Time" som egentligen är ett av de mest minimalistiska inslagen i uppsättningen, men utan tvekan det starkaste. Dit hör även slutscenen där man gestaltar en avrättning av judar och andra "rasförrädare".
I jämförelse med de tidigare produktionerna under Gotlands Musikalkompanis regi är denna i särklass den som ger starkast helhetsintryck. Dansen koreograferad av Madeleine Marquart är karaktärsfull, speciellt steppnumret till "Don’t tell Mama", " Money" och "Two Ladies". Ljussättningen och den sceniska inramningen är välformulerad. Scenografin är enkel, men med en stark underton. Mellan fyra dörrar syns en tapet av flygblad, dokument, tidningsutklipp och bilder från 1930-talets framväxande nazistpropaganda i Tyskland.

Fiktion och verklighet
Till de insatser som också förtjänar ett omnämnande hör Fredrik Wahlgrens Herr Schultz och Ingrids Zerpes Fraulein Schneider, som i ett rörande samspel gestaltar förälskelsen mellan två äldre personer, vars smärtsamma separation blir ett resultat av nazisternas maktinflytande på individplan.
Det enda som skulle kunna förstärkas i denna uppsättning är länken mellan den fiktiva och verkliga världen. Denna krock borde framförallt klinga i en disharmoni inom Konferencieren som karaktär, som är den enda som svävar fritt mellan de olika blocken utan att förneka dem.
Regin möter inte till fullo upp detta, utan fokuserar på de delar som skapar en professionell och underhållande presentatör. Men det är också där det är intressant att se sångaren Vilhelm Blomgrens utveckling av sitt sceniska uttryck, där han i denna uppsättning tar ett stort kliv inom skådespeleriet.

Viktig föreställning
Föreställningens andra akt är mörkare där separationen är oundviklig mellan dem som drabbas och de som förnekar det som sker.
Förnekelsen är det största problemet och också det som gör denna musikal så aktuell idag. Detta stärks särskilt i Sallys replik: "Det är ju bara politik, vad har det med oss att göra?"
Efter att ha sett Cabaret i Säves aula är man tjock i halsen. Det väcker tankar om historiens ärr som är för viktiga för att suddas ut. Cabaret är en viktig föreställning.