Tron att det var neutraliteten som räddade Sverige undan världskrigen på 1900-talet är utbredd. Liksom övertygelsen om att den givit Sverige en unik ställning i världen. I verkligheten var det svek och eftergifter som gjorde att Sverige undvek krig. Och Sveriges lättsinniga agerande under kalla kriget imponerade få.
Ordet neutralitet började användas efter förlusten av Finland 1809, när den tidigare stormakten Sverige plötsligt förvandlades till en småstat. Och i takt med att tiden gick och landet undgick nya krig fick ordet en positiv klang. Freden bevarades dock mer genom tur än på grund av neutraliteten, som vid flera tillfällen dessutom övergavs.

På 1850-talet ville kung Oscar I alliera Sverige med Storbritannien och Frankrike mot Ryssland för att återta Finland. Efter första världskriget övergav Sverige neutraliteten genom att gå med i Nationernas Förbund (dåtidens FN). Och under andra världskriget användes ordet under flera år inte alls i Utrikesdepartementets vokabulär.
När man studerar historien är det dessutom tydligt att det var en långtgående anpassning gentemot Tyskland som räddade Sverige undan de båda världskrigen. Bland annat försåg Sverige den tyska armén med så mycket stål och kugghjul, att andra världskriget förlängdes med flera år. Per Albin Hansson kallade också vid ett tillfälle talet om svensk neutralitet visavi Hitlertyskland för "dillerier".

Under kalla kriget skedde sedan därtill en nästan långtgående officiell anpassning gentemot Sovjetunionen och andra kommuniststater, som sällan kritiserades. Politiker som Olof Palme, Pierre Schori och Sten Andersson skänkte tvärtom stora summor u-hjälp till en rad korrupta diktaturer i Afrika, Asien och Latinamerika utan att ställa krav på vare sig demokrati eller mänskliga rättigheter.

Men det hela var ett dubbelspel. Svenska försvaret samarbete nämligen samtidigt, i hemlighet, så nära med västmakterna att Sverige av initierade militärer redan i början på 1950-talet kallades för " NATO:s sjuttonde medlemsland". Det slöts också en överenskommelse om att Sverige skulle gå med i NATO om ett stormaktskrig bröt ut. Sovjetunionen visste dock, tack vare spioner, om allt detta och inkluderade därför Sverige i sin krigsplanering.

Ordet "neutralitet" hade dock efter andra världskriget hunnit få en så positiv klang, att det gick att vinna röster på att säga sig vara för det. Och då de då regerande Socialdemokraterna samtidigt av ideologiska skäl inte officiellt ville alliera sig med USA utvecklades policyn "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" till en jättelik politisk svindel, enbart ämnad att gynna (S) i valen.

Efter kalla krigets slut 1989 var det många som trodde att pratet om neutraliteten skulle försvinna. Den användes dock som ett argument mot Sveriges EU-medlemskap 1995. Och fungerar än idag som en besvärjelse mot ett svenskt NATO-medlemskap. Stödet för ett sådant har dock på senare år ändå sakta börjat stiga. Så kanske håller frasen neutralitet efter 200 långa år slutligen på att förlora sin magi.