På gården i Rute möts GT först av en traktor på väg ut till dagens värv, sedan av en pigg liten Jack Russel-terrier.
Hundens matte har precis kommit hem från dottern Nikolinas treårskontroll på barnavårdscentralen.

Levde med värk
Mea Engström är 44 år gammal och har haft fibromyalgi sedan hon var 20.
- När jag var 25 sade läkaren åt mig att jag måste lära mig att leva med värk, berättar hon.
Och levde med värken gjorde hon. Dag ut och dag in.
I sjutton år.

Blev kär i en bonde
Det var på gården där hon numera bor med blivande maken, bonden Göran, som allting vände.
- Jag blev kär i den här bonden, och för att umgås med en bonde måste man tillbringa mycket tid ute i ladugården, säger Mea Engström med ett skratt och slår sig ner vid köksbordet.

Tungt arbete hjälpte
- När jag hjälpte honom med det dagliga arbetet, att bära höbalar, säckar med mjöl, foder, och annat ganska tungt arbete, märkte jag att min fibromyalgivärk blev bättre.
Detta var 2002 och Mea Engström var "dömd" att leva ständigt värkbruten.

Prövade gym
Men så småningom testade hon också ett pass på gym, och det började gå upp för henne att värken kanske gick att undvika.
- Jag blev piggare och fick mindre ont. Träningsvärk kan man inte kalla smärta, träningsvärk är skönt! Det är så långt ifrån fibromyalgivärk man kan komma, förklarar Mea Engström entusiastiskt, och berättar att hon då slutade ta medicinerna, som hon under alla år ätit upp till fyra gånger om dagen för att hålla värken i schack.

Tränar regelbundet
Numera tränar Mea Engström regelbundet, minst fem gånger i veckan.
Löpning, raska promenader, styrketräning - hon måste hålla igång, och hon måste träna ordentligt hårt. Det är enda sättet för henne att undvika smärtan.

"Måste ta ut mig"
- Jag måste ta ut mig, det räcker inte med en lugn, romantisk promenad säger hon.
Så sent som för någon dag sedan skadade hon armen när hon klättrade i träd. Äpplen skulle plockas, grenar kapas - stegen föll och Mea blev hängande i en arm.

Ingen "Jane"
- Någon "Jane" har jag väl aldrig varit, skrattar hon.
- Men jag älskar faktiskt att klättra i träd. Jag tror att jag kompenserar för alla år då jag inte har kunnat göra sådana saker. I dag lever jag i en ny tonårsfas.

Fler skulle må bra
Som fibromyalgiker har hon alltid fått höra att hon inte kan, eller får, träna hårt. Och hon medger att de råden säkerligen fungerar för många i hennes situation.
Men inte för henne, och sannolikt inte för alla andra.
- Det finns säkerligen någon mer som skulle må bra av hårdare träning. Det har i alla fall hjälpt mig, säger hon.

Leker med minstingen
Mea Engström har fyra barn. Christer, Henrik och Tomas är 23, 22 respektive 21 år, och minstingen Nikolina har nyss fyllt tre.
- Den mamma mina pojkar växte upp med kunde inte vara ute och leka med dem. Vi var ofta ute, men pojkarna fick leka själva. Nu kan jag verkligen leka med Nikolina, kasta henne i luften och gunga henne i knät. Sånt klarade jag inte av förr, säger hon och får nästan något sorgset i blicken.

Kan hantera värken
- Om jag tittar bakåt blir jag lätt ledsen, det är så mycket jag inte har kunnat göra...
Mea Enström lider förstås fortfarande av fibromyalgivärken. Men hon kan hantera den, och hon vet vad som krävs för att den ska stävjas.
- Jag får fortfarande ont, jag blir fortfarande väldigt trött ibland. Men det går att häva värken, fastslår Mea Engström.