För inte så länge sedan betraktades countrymusiken som töntig i Sverige.
För inte så länge sedan var country musik för gamlingar och människor befriade från all känsla för trender.
Åtminstone uppfattades genren säkert så av många.
Verkligheten är något helt annat.
I USA är countryn ungefär hur stor som helst. En livsstil, en industri, en kulturbärare. Men även ett uttryck för konservatism och för många en symbol för trygghet.
Artister som Dolly Parton och Steve Earle står för kvaliteten i genren, Johnny Cash som efter en lång karriär lyckades med konststycket att ge ut några av sina mest kritikerrosade album åren innan han dog.

<span class="mr">*
</span>Countryns anpassning till populärmusiken är säkerligen en viktig förklaring till föryngringen bland lyssnarna. Under 80-talets slut öppnade Garth Brooks dörrarna till de största arenorna - och till listornas topplaceringar. För första gången låg en countryartist högst på Billboardlistorna: både den för country OCH den för pop.

<span class="mr">*
</span>Shania Twain är ytterligare ett exempel på stilblandningen.
Mönstret går igen bland annat i Sverige, med Jill Jonsson som en av countrypopens frontgestalter. Genren är stark och betydelsefull. För många unga är Parton och Cash lika bekanta som Britney Spears och Eminem. Vid fjolårets Hultsfredsfestival var Kris Kristofferson ett av de tyngsta namnen, och de trendigaste klädbutikerna säljer flirtar med 1800-talets amerikanska landsbygd genom boots och rutiga skjortor med ok.
Countryn accepteras idag av ungdomarna på ett sätt som var närmast otänkbart för ett par decennier sedan. Möjligen är det en motreaktion till den lättuggade och förgängliga konsumtionspopen, glättigt serverad i etermedias skvalkanaler och hårt marknadsförd av skivbolagen.
Eller kanske är det så att dagens unga människor hellre samlar på nya upplevelser än gamla fördomar.
I helgen ordnades den första stora countryfestivalen på Gotland. Festivalen följer mönstret, även om publiken den här gången svek arrangemanget på Kneippbyn.
Två av besökarna var Anki och Gunnar Eneroth från Enköping. De hyser varma känslor för westernkulturen - och har nu själva blivit en del av den. I fjol skaffade de sig en mobil skjutbana. "Från början var den mest ett sätt att komma in på festivaler utan att betala", erkänner Gunnar.

<span class="mr">*
</span>Men snart upptäckte paret att det fanns pengar att tjäna. Anki tog tjänstledigt och skjutbanan kompletterades med ett rejält sortiment hattar, bältesbucklor och skjortor.
Sommarens resplan är fulltecknad och omfattar mer än ett dussin evenemang med country- och westernanknytning.
Den gotländska artistsatsningen var ambitiös konstaterar Gunnar Eneroth. På programmet fanns bland andra Mats Rådberg och Rankarna, Christina Lindberg och amerikanskan Erin Hay, liksom Western satellites, Astu stompers och Stockholm linedancers.
I publiken fanns både ungdomar och äldre som liksom paret Eneroth reser landet runt för att gå på liknande evenemang.
Det finns säkert fortfarande människor som menar att countryn är töntig.
Men för festivalbesökarna är den inget annat än en livsstil.