För det första måste slås fast att det är en enorm prestation bara att få ihop alla ingredienser (dans, musik, dramatik, ljud, ljus, scenografi, kostym.... med mera med mera) till en helhet. Att det lyckats står helt klart och det är naturligtvis alla de inblandades förtjänst, men först som sist måste det vara regissören Sofia Ahlin Schwanbom som har anledning att ta åt sig en något större del av äran än alla andra för detta. En bidragande orsak må vara att det nu är tredje gången Musikalkompaniet gör en stor uppsättning. En del av de medverkande som varit med tidigare har blivit varma i kläderna och rutinen bidrar förstås på ett positivt sätt tillsammans med all den entusiasm som finns bland unga människor som har en ambition att stå på scenen.

<span class="mr">Unga talanger
</span>Musikalkompaniet, som i det här fallet samarbetar med Gotlandsmusiken och Länsteatern samt sponsras av ABF med flera, har som idé att låta unga talanger "pröva sina färdigheter i en så yrkesliknande miljö som möjligt."
Här kan man verkligen tala om yrkesliknande miljö. Allt arbete som lagts ned på produktionen har gjorts med syftet att det här skall bli en riktig föreställning, som dessutom skall spelas vid ett flertal tillfällen.
När det så är dags för premiär sitter det en fullsatt salong med betalande publik och väntar. Att det sen dessutom sitter en 17 personer stark samling av proffsmusiker under ledning av en dirigent (Tapio von Boehm) är ju i det närmaste osannolikt, egentligen, men understryker det äkta i situationen. Mer "yrkesliknande" än så kan det inte bli när det väl är dags för föreställning.

<span class="mr">Säkerhet och vilja
</span>Det må så vara att vid premiärföreställningen en stor del av salongen fylls med anhöriga till de medverkande. Men här behöver man inte ha någon anhörig bland de medverkande för att njuta av föreställningen. Här kan man avnjuta en rad fina scener framförda av ungdomar som utstrålar säkerhet, engagemang, vilja och glädje.
Främst fastnar man förstås för de rollfigurer som har mest scentid. Camilla Eriksson som Dorothy, flickan som försöker hitta hem är den som håller ihop berättelsen och det gör hon bra. Hampus Hallberg som Fågelskrämman utan hjärna, Isak Bendelin som Plåtman utan hjärta och Joel Zerpe som Lejonet utan mod - alla dessa gör liksom Camilla fullödiga rolltolkningar. Ett extra plus för sånginsatserna finns det all anledning att ge tycker jag. Liksom för Plåtmans stepp.
Men det finns förutom de fyra nämnda andra som i mindre roller gör både humoristiska och ondskefyllda framträdanden som är minnesvärda och vittnar om stor talang. Ibland är utspelet så kraftigt att sändarmikrofonerna inte villa hänga med, vilket är lite synd.
Således radas här upp ett pärlband av solistiska insatser som är av hög klass.
Till detta skall läggas mängder av ensembleinsatser där scenen är till trängsel fylld. Det finns ett stort gäng - övervägande tjejer - som i olika sammanhang agerar vallmofält (!), invånare i Smaragdstaden, slavar, träd... ja, allt kan man inte minnas.
Man kan inte låta bli att tänka på det jobb som ligger bakom då det gällt att skaffa fram alla kläder. För att nu inte tala om det jobb som gjorts för att studera in ensemblenumren.
Den sagoinspirerade handlingen i "The Wiz" kan tyckas ganska tunn och lite förutsägbar.
Det kan vara därför som det någon gång i bland kan kännas som att framfarten i historien är väl långsam.
Med paus tar föreställningen tre timmar och det kan då och då kännas som om föreställningen hade mått bra av en viss uppsnabbning och förkortning.
Detta förhindrar emellertid inte att slutomdömet blir detta: "The Wiz" i Muskalkompaniets uppsättning på Säveskolan är mycket sevärd, njutbar, imponerande och väl värd ett besök av alla som gillar dramatik eller sång eller dans eller helt enkelt musikal.