Berne Appelqvist, ordförande i Gotlands varpaförbund gör sitt andra år som ordförande och han tänker inte sluta att kämpa för sin sport.
Framtiden för varpan är oviss och om man inte råder bot på rekryteringssvårigheterna kommer sporten att på sikt försvinna allt längre ut i periferin.
Berne Appelqvist, ordförande i Gotlands varpaförbund menar att det är dags för fler att öppna ögonen och agera.
– Varpan mår riktigt dåligt och så är det bara, säger han.
Han är inne på sitt andra år vid ordförandeskapet och är en av de starkaste rösterna när det kommer till att bromsa den vikande kurvan som idrotten befinner sig i.
– Det finns 373 licensierade kastare på Gotland. Hade vi haft 373 kastare som tävlar hade det inte varit någon större kris, men jag vill påstå att minst hälften inte tävlar idag, säger han.
Vad tror du att det beror på?
– Jag vet att många samlas ute i socknarna någon kväll i veckan och kastar lite. Det är inget fel med det, men det är fortfarande en tävlingsidrott och det är grunden till allt.
Det som sporten tappat är barn- och ungdomar samt breddkastare.
– De som tävlar är de som är relativt duktiga och då tänker många tänker att det är ingen idé att ställa upp för man får ändå storstryk. Den inställningen kan jag förstå för vi har tappat bredden. Jag tror många tycker att det är kul att kasta varpa, men det är inte roligt att förlora med 1–12 typ. Här har vi ett jättejobb att göra för det finns tusentals som kan kasta varpa på ön.
Knäckfrågan för sporten är att få bukt på rekryteringen av nya kastare, men också att få alla med passiva licenser att återvända till sporten.
Nyligen kallade Gotlands varpaförbund samtliga klubbar på ön för ett möte för att diskutera just de här frågorna men bara nio av 28 klubbar dök upp.
– Det var inte katastrof, men det är klart att jag hade hoppats på fler. Jag brinner för varpan och kämpar för sportens överlevnad. När det blir så här tappar man ju lite kraft. Det gör man.
– Det här med rekrytering är en tung bit och att man kanske måste ställa upp för sin klubb. Jag respekterar och förstår om alla inte har lust att lägga en kväll i veckan på att jobba med barnrekrytering/träning.
Från förbundsstyrelsens håll har man en förhoppning om att samtliga klubbar ska utse en person som är ansvarig för barn- och ungdomar och erbjuda träning.
Hablingbo IK som är den klubb som kommit längst när det kommer till rekrytering av barn- och ungdomar. Även Sanda och Västergarn erbjöder ungdomsträningar. Förhoppningen är att fler ska ta rygg 2025.
I dag är det Hablingbo som går i bräschen, men bortsett från "hablingarna" så är det bara Sanda och Västergarn som har fungerande ungdomsverksamhet.
– Skulle vi få igång 2-3 klubbar till som startar ungdomsträning så är vi uppe i 5-6 klubbar och det vore verkligen ett fall framåt, säger Berne Appelqvist.
Själv vägrar han att ge upp hoppet om att vända trenden lokalt, men fler behöver inse allvaret och ta ansvar:
– Jag känner att det finns ett hopp för sporten på Gotland för det finns så mycket varpa, men ser man på resterande Sverige så ser det mörkt ut. Det finns 75 licensierade kastare utanför Gotland och av dessa är kanske lite fler än hälften kastar. Det känns otroligt, otroligt svårt att få någon fart i övriga Sverige dessvärre.
De senaste åren har man inte bara drabbats av ett stort bortfall i antalet aktiva utan också haft svårt att få föreningarna att ta på sig arrangörsskapet för tävlingar och mästerskap.
Fortfarande finns ingen arrangörsklubb till sommarens SM, men till Tvåmanna- och Par-SM i september har IF Varpa och Wisby BK steppat in.
Ett annat problem är det faktum att kastarna blir äldre och att oldboys är betydligt större än seniorklassen.
Hur länge håller sporten sig levande om ni inte agerar?
– Det är en bra fråga. Alla som brinner för varpan måste inse att vi är där. Vi kan inte tappa mer nu utan måste vända på det. Vi är snart framme då vi behöver ställa in saker och då tar det ju slut, säger han och fortsätter:
– Vi är inte där ännu, men snart kan vi vara där. Det får inte hända. Här på Gotland är varpa och gutnisk idrott en del av vår identitet.