Nästan 20 år som jourarbetande sportjournalist fick räcka. Ändå ser den kommande långhelgen ännu mindre normal ut än tidigare för min del. Jobba i morgon, julafton? Visst. Juldagen också? Absolut.
Med min flexibilitet borde jag anses vara ett bra nytillskott på det stora statliga spelbolaget. Eller så är jag bara en snubbe som är alldeles för tillgänglig för mitt eget och ibland kollegornas bästa.
Hur som helst, jag är inte bitter. Jag gillar mitt nya jobb, kaffeautomaten är helt okej och Kalle Anka kan få tjattra i bakgrunden. I stället vill jag här och nu strö kärlek över de som faktiskt alltid sliter och kämpar – långhelger eller inte - utan att få chansen att gråta ut så här publikt. Vårdpersonal, poliser, flygvärdinnor? Ja, de också förstås. Fast jag tänker allra mest på de ideella idrottsledarna.
Minns att Endre IF:s Harald Hoffman fick ett eldsjälspris i tv för ett antal år sedan. Det var han väl värd. Och det finns garanterat flera hundra personer till bara på denna ö som borde få pris varenda dag.
Jag tror att vi är många som vuxit upp med idrotten, som fått så oerhört mycket av idrotten, men som inte alltid förstått hur mycket de ideella ledarna gjort för oss och andra. Vilka möjligheter de skapat för oss, ibland faktiskt enbart genom att bara vara där. Själv fattade jag inte det fullt ut förrän på lite äldre dagar när jag fått bättre skärpa i mina insikter.
Jag har länge hört att det blivit allt svårare att locka ledare till föreningslivet. Vardagshjältarna har sakta men säkert blivit färre. Tråkigt, men det känns väldigt viktigt att försöka hjälpas åt att vända utvecklingen. Den svenska modellen, byggd i grunden på ideella krafter, har få motsvarigheter i världen och kan rimligen inte vara jättelätt att upprätthålla generation efter generation.
Läste i DN att värdet av dessa frivilliga insatser i föreningslivet uppgår till drygt 30 miljarder kronor per år. Det kan möjligen diffa på en miljard eller två – spelar ingen roll – det är en summa som är omöjlig att skoja bort. Eller skaka fram på andra sätt, för den delen. Samhällsnyttan är enorm!
Inledningsvis var jag inne på mitt förra arbetsliv, det som sportjournalist. Och om jag ångrar något från den tiden är det att lagledarna, materialförvaltarna, funktionärerna, ungdomstränarna, kanslisterna med flera inte gavs mer plats, inte fick fler stora rubriker. Den här texten är bara en liten, liten kompensation. Tack så oerhört mycket för det ni har gjort och gör för Idrotts-Sverige – och god jul till er alla!