Med 150 deltagare genomförs en hybrid- konferens i Visby (både på plats och digitalt) där hjärnskakningar inom idrotten är det stora samtalsämnet. RF- SISU Gotland tillsammans med Idrottsmedicin Gotland och Gotlands ishockeyförbund anordnar konferensen tillsammans med Svensk förening för fysisk aktivitet och idrottsmedicin (SFAIM). Ämnet har engagerat RF-Sisu Gotland länge.
– Vi har arrangerat idrotsmedicinsk grundkurs på Gotland sedan 1985 och arbetat med flera av forskarna. För 1,5 år sedan bestämde vi att vi ville ha en konferens här i anslutning till att ishockeyförbundet fyller 100 år och att vi har landskamp i ishockey mot Finland under helgen, säger Bo Ronsten, distriksidrottschef, RF-Sisu Gotland.
Huvudskador inom idrotten har diskuterats flitigt på senaste. Under konferensen lyfter man fram viktig kunskap om hur man gör en första bedömning och hur idrottare ska komma tillbaka efter en hjärnskakning.
–Tanken är att ta den samlade kunskapen och ta forskningen till nästa steg inom området, säger han.
Problemen med hjärnskador inom idrotten är såklart ingenting nytt under solen. Det är hur idrottsföreningarna ska förhålla sig till dem som är den stora nyckeln. Bo Ronsten vill att föreningar på Gotland ska förstå vikten av att tillgodose sig med kunskap på området.
– Idrottare och ledare behöver förstå allvaret när man slår i huvudet och kunna göra en bedömning och förstå vikten av att kliva av. Flera av föreläsarna under helgen är elitidrottare som fått lägga ned sina satsningar på grund av hjärnskakningar, säger han.
Något som förespråkas under konferensen är den så kallade Hjärntrappan. Den handlar, kort beskrivet, om att ge hjärnan en viloperiod, minst en vecka efter en hjärnskakning. Därefter stegvis stegring av träning och hjärnvila för att begränsa framtida men för livet i samband med skadorna.
– Flera av elitlagen på Gotland arbetar enligt den här modellen redan idag vilket är otroligt bra, säger Bo Ronsten.
Hur ska vi bli bättre inom området på Gotland?
– Det här är en fråga som måste ligga nära föreningarna. Vi måste utbilda kring symtom och vi måste tillsammans med föreningarna få kunskap och förstå vikten av den så att idrottare inte ska behöva lägga ned sina karriärer i förtid.