Nu Àr det lÀnge sedan den idag 83-Äriga (blir 84 i juni) Solveig Löfgren höll i en varpa.
â TĂ€nk att det gĂ„tt 40 Ă„r sedan jag slutade, sĂ€ger en pigg Solveig nĂ€r vi trĂ€ffas hemma i köket i lĂ€genheten pĂ„ Jungmansgatan i Visby. Numera hĂ„ller jag igĂ„ng med boule, det Ă€r ocksĂ„ en trevlig sport.
För den nĂ„got Ă€ldre sportintresserade generationen hĂ€r pĂ„ ön Ă€r Solveig fortfarande ett kĂ€nt och aktat namn. 1973 belönades hon med det finaste av alla gotlĂ€ndska priser â GT-guldet!
â Ăn idag trĂ€ffar jag mĂ„nga som minns nĂ€r jag kastade och som undrar nĂ€r jag skall igĂ„ng igenâŠ
Nej, nÄgon come back blir det förstÄs inte i varpa. Men framgÄngarna fortsÀtter istÀllet i boule dÀr hon stÀllt upp i SM inte mindre Àn 15 gÄnger med flera andra- och tredjeplatser som bÀsta meriter. Den dÀr riktiga fulltrÀffen saknas fortfarande.
â Jag fĂ„r ju tĂ€vla i klassen 65 plus, sĂ„ jag möter de som Ă€r nĂ€stan 20 Ă„r yngre. DĂ„ Ă€r det inte sĂ„ lĂ€tt för oss Ă€ldre, berĂ€ttar Solveig.
Tillbaka till varpan. Solveig var en stilkastare av rang som nÀstan alltid var bÀst nÀr det gÀllde som mest. Avancerade hon till final blev det som regel ocksÄ seger. Men det finns ocksÄ en försmÀdlig förlust som fortfarande gnager, parfinalen vid SM i Norrköping 1964 tillsammans med Bert Olsson.
â Vi hade ledningen med 11â5 i avgörande kulan mot âGustenâ Hederstedt och hans fru Inga-Lisa. Men vi fick Ă€ndĂ„ stryk med 12â11. Jag kastade för lĂ„ngt hela tiden, vet inte varför. Den förlusten glömmer jag aldrig och den grĂ€mer mig fortfarande.
à rtalet 1978 finns ocksÄ bland de mindre angenÀma. LÀs om det lite lÀngre fram i artikeln.
Solveig sjÀlv tycker inte det hon presterat Àr sÀrskilt mÀrkvÀrdigt. Hon Àr ödmjuk nÀr storhetstiden skall gÄs igenom och heller ingen vÀn av stora ord. NÀr frÄgorna om hennes styrka som kastare kommer blir det tyst en lÄng stund dÀr pÄ andra sidan bordet. Solveig skakar lite lÀtt pÄ huvudet och sÀger:
â Jag försökte vara koncentrerad och noggrann. Sen hade jag nog rĂ€tt bra tĂ„lamod och blev sĂ€llan riktigt nervös.
VĂ€nnen och lagkamraten i Roma IF Asta Jacobsson â med 41 SM-guld i bagaget â strör lovord över Solveig nĂ€r vi ringer upp:
â Hon Ă€r den absolut bĂ€sta jag kastat tillsammans med och Ă€ven mot. Solveig var alltid reko och lugn.
Men vi tar det frÄn början. Solveig vÀxte upp i den stora syskonskaran Lindberg frÄn Kullsarve i KÀllunge. Som nummer fem i ordningen bland sju pojkar och tvÄ flickor.
â Det var inte mĂ„nga tjejer som höll pĂ„ med varpa pĂ„ den tiden, sĂ„ jag höll mest igĂ„ng och kastade med killarna, minns Solveig. NĂ€stan alla mina bröder höll pĂ„ med varpa.
Efter giftermĂ„let med Sven Löfgren 1957 gick flyttlasset till gĂ„rden Bondarve i grannsocken Fole. Solveig och Sven fick fyra barn â Kurt idag 61 Ă„r, Ă sa, 58, Erik, 55 (har tagit över gĂ„rden) och Anna, 52. Kurt och Erik Ă€r kĂ€nda namn inom orienteringen och av döttrarna gick Ă sa i mammas fotspĂ„r och Ă€ven hon har flera SM-titlar i varpa pĂ„ meritlistan.
Redan som 17-Ă„ring 1952 kom genombrottet för Solveig. Och det med besked! I blott andra tĂ€vlingen i karriĂ€ren tog Solveig överraskande hem SM-guldet i centimeter och vann Ă€ven lagkulan med VĂ€skinde (med Ella-Lisa Karlsson och Eivor Ăsterberg) som hon dĂ„ tĂ€vlade för.
â Jag nĂ„dde ocksĂ„ final i den individuella kulan i DM det Ă„ret i min allra första tĂ€vling, som jag dock förlorade mot Asta Jacobsson.
Asta som senare sÄg till att de blev klubbkamrater i Roma IF.
â Solveig var ju lite blyg sĂ„ jag fick ringa till VĂ€skinde och berĂ€tta att Solveig skulle kasta för Roma istĂ€llet, minns Asta.
De dÀr framgÄngarna i början pÄ 50-talet sporrade förstÄs. Solveig jobbade heltid (minst) hemma pÄ gÄrden i Fole och nÀr tid fanns tog hon ett eget trÀningspass i trÀdgÄrden.
â Jag satte upp en pinne som jag kastade mot. Var jag lĂ€ngre frĂ„n pinnen Ă€n 10 centimeter sĂ„ vann pinnen sticket, var jag nĂ€rmare gick sticket till mig. SĂ„ dĂ€r höll jag pĂ„âŠ
Effektiv trÀning tydligen. SM-tecknen radades upp:
16 i lagcentimeter, 12 i lagkula, 11 i par, 7 i individuell centimeter och 3 i individuell kula. Det mÄnga kanske minns mest och bÀst Àr parkastningen tillsammans med klubbkamraten Tore Pettersson. Ett suverÀnt och samspelt par!
â Vi kastade tillsammans i 13 Ă„r och tog tio SM-tecken. Parkastningen var nog det allra roligaste, tycker Solveig.
â De var ju ypperliga kastare bĂ„da tvĂ„, minns Asta Jacobsson. Och Tore skulle ju alltid ha det bĂ€staâŠ
Vi gÄr till 1978. Ett historiskt Är eftersom Solveig för första gÄngen inte fick med sig ett enda SM-tecken. Trots att tÀvlingen gick hÀr hemma i Visby.
â DĂ„ tĂ€nkte jag egentligen sluta. Men att sluta pĂ„ det sĂ€ttet kĂ€ndes inte heller bra.
SÄ det blev ett SM ocksÄ Äret efter, 1979 i Malmö. DÀr skulle karriÀren fÄ ett vÀrdigt slut. Solveig tog en minst sagt gruvlig revansch och kastade hem fyra SM-tecken (det gjorde hon ocksÄ 1973) i sin avskedsförestÀllning! Och det var ytterst nÀra full pott.
â Var ocksĂ„ uppe i finalen i den individuella kulan, men fick stryk av Margareta Nyberg, Göteborg.
Men fem Är tidigare, 1974 i NÀssjö, blev det ÀndÄ maximal utdelning för Solveig. Fem SM-guld!!!
â Det var mitt absoluta toppĂ„r, minns Solveig.
1974 var ocksÄ Äret dÄ hon Àntligen kom under tre meter (2,55) i centimeterkastningen dÀr man rÀknar ihop det sammanlagda avstÄndet frÄn pinnen under de 36 kasten. Som Äret efter i StÄnga putsades till 2,23 efter bland annat Ätta nollor och kulorna 83, 53 och 87.
Tio Är senare, 1985, noterade en annan riktigt strong kastare, Ulla Gahnström, 159 centimeter. Ett resultat som stÄr sig som rekord Àn idag.
Solveig Löfgren avslutar:
â Jag hoppas verkligen att varpan lever kvar i mĂ„nga Ă„r, fast det ser ju inte sĂ„ lovande ut just nu.