Det finns få saker som rör upp mer känslor än när människor utsätts för övergrepp och far illa. Än mer upprörande är det när övergreppen begås av personer i en nära relation. När jag under helgen klickade mig fram till SVT-play och dokumentären om Josefin Nilsson hade jag redan läst en del reaktioner från de som redan sett den.
Trots det, trots att jag visste att filmen skulle vara stark, grep den tag i mitt hjärta och vred om. Hur kan en människa behandla någon man älskar på ett sådant sätt som Josefin blev behandlad av sin före detta? Vad är det som är fel på personer som begår övergrepp på sina nära och kära? Övergrepp som ger ärr för livet. Övergrepp som i värsta fall leder till döden. Jag har svårt att förstå vad som sker i människors huvuden under tiden de fysiskt eller psykiskt misshandlar sina nära och kära.
Men jag har trots det lärt mig acceptera att vi lever i ett rättssamhälle. Personer som begår brott ska ställas till svars för dem i domstol. Där kan de frias eller fällas, beroende på bevisningen och lagrummet. Vi kan, och ska, alltid diskutera domslut och strafftider. Det tillhör en demokrati. Men när de rättsliga prövningarna är över och eventuellt straff avtjänat kan vi inte fortsätta med bestraffningen.
Vi måste besinna oss och sluta upp med att sätta upp egna ”folkdomstolar”. Utifrån dagens politiska vindar är det inte omöjligt att vi i framtiden får ett samhälle där de yttringar som ”folket” uttrycker i dag får genomslag. Där personer lemlästas, låses in utan tillsyn tills de dör eller avrättas för brott som ”folket” anser vara de värsta. Men det är inget samhälle jag vill leva i. Jag tycker det är bättre med förebyggande arbete, att ändra människors attityd och beteende.
Hur många kvinnor hade inte sluppit bli utsatta för övergrepp om vi lärt våra män redan från barnsben att kvinnor, och alla andra, har rätt till sin kropp. Hur många kvinnor hade inte sluppit bli misshandlade om vi lärt dem att våld aldrig ska accepteras, varken i förhållanden eller på annat håll i samhället. Det är inte bara vi män som behöver ändra oss, även ni kvinnor behöver ändra er.
För vilken roll har ni kvinnor präglats till av samhället? Filmer som Pretty Woman och böcker med prinsessor som får sin tuffa och våldsamma prins efter det att han dödat draken. Vilken man är det ni präglats till att vilja dela livet med? Han som ser er som en handelsvara att betala för och sen göra vad han vill med eller den som med våld försvarar sin rätt att äga er.
Dokumentären om Josefin Nilsson visar trots allt att delar av samhället utvecklats till det bättre. Hade rättegången varit i dag hade det enligt rättsliga experter utdömts strängare straff. Vi ser betydligt strängare på den här sortens övergrepp nu än vad vi gjorde för 20 år sedan. Vi ser, tack vare att frågan om våld i nära relationer lyfts, att antalet anmälningar ökar. Inte för att övergreppen ökar, utan för att vi inte längre blundar för dem lika mycket. Inte minst sen #metoo.
Men dokumentären lämnar också efter sig en bild av ett samhälle som inte tog brottsoffret på allvar. Vilken hjälp fick egentligen Josefin Nilsson? Utifrån filmens innehåll var hjälpen inte tillräcklig. Jag har inte heller upplevt att brottsoffrens situation blivit så mycket bättre. Där har samhället en bra bit att gå innan jag känner att vi är på rätt väg.