Smakar det så kostar det. Det lär varje sportchef i Hockeyettan ha rätt klart för sig.
Visst är det en bra bit upp till pengakarusellen SHL, men som bekant säger naturlagarna att problem sprider sig vertikalt.
Skit rinner neråt.
I veckan kom rapporten ”Hur mår svensk elithockey?”. Svaret är att många kan vänta sig att produktionsbolaget bakom Lyxfällan snart hör av sig. Nästan hälften av alla SHL-klubbar har löpande kostnader som överstiger de återkommande intäkterna. Samtidigt minskar det egna kapitalet i klubbarna totalt sett. De 14 SHL-klubbarna betalade mer än en miljard kronor för de anställda.
En hisnande summa och långt från den verklighet som Visby Roma lever i. Förbundets krav på hur ekonomin sköts kommer att skärpas framöver, det behövs.
I veckan blev det slutligen klart att Haninge Anchors kastas ur Hockeyettan, ny premiärmotståndare: Nacka.
Licensnämnden visade inget överseende mot Anchors skulder, främst pengar de är skyldiga kommun en. Tja, eller till skattebetalarna i Haninge. Den föreningen ska inte klandras, de var ärliga och sminkade inte över sanningen.
Svenska ishockeyförbundet inför nu skärpta regler, som i korthet innebär att klubbarna inte får ha obetalda skulder i slutet av säsongen. De ska också ha pengar på banken och leva upp till en del andra krav. Fullständigt rimligt. Klubbarna kan inte ha skulder för hallhyror, strunta i att betala överenskomna löner och köpa utrustning på krita – för att sen smita från notan.
Det där kallas allmänt för ”ekonomisk dopning”.
Klubbarna i Hockeyettan har vetat vilka krav som kommer under flera år. I Visby Roma har man valt en försiktig väg och inte riskerat något, spelarbudgeten är därefter.
Andra drömmer stort och har värvat på, smakar det så kostar det i hockeyn. Med 70-80 av de bästa svenskarna i Nordamerika har löneanspråken i toppen drivits upp. Längre ner krävs också större insatser för att ta sig uppåt.
Ryktesvis är närmare 20 klubbar i Hockeyettan under ett så kallat kontrollår, löser de inte problemen till slutet av säsongen så ryker elitlicensen. Ett kontrollår är för övrigt en chans som bara ges vart femte år, med de spelarbudgetar som vissa klubbar i ligan har är det inte utan att man undrar hur det ska gå ihop. Nästa år kan Licensnämnden få slipa yxan och lägga flera klubbar på stupstocken.
Och samtidigt.
”Dyra spelare levererar”, konstaterar revisorerna som granskat SHL. Det är alltså insatserna för att nå toppen som ökar. Priset för att värva dyrt och floppa har stigit.
Samma problem gäller rimligen längre ner. Så det är inte utan att man undrar var förbundets yxa kommer svingas nästa gång. ”I år ska vi bara gå upp” lär bli berömda sista ord på många håll när jakten på avancemang börjar likna rysk roulette.