Det är inte utan en viss skräck jag längtar efter att vi ska sätta igång och prata politik igen. Alltså inte politik i meningen spekulationer om vem som kommer att få ihop en regering utan om själva sakfrågorna. För vad en ny regering kommer att innebära för sjukvården, skolan, bostadsbyggandet, flyktingpolitiken och alla andra frågor som fått oss att gå till valurnorna vet vi noll om.
Det är ju inte bara mellan blocken man är oense det är man också inom respektive block så vad som kommer att hända spekuleras det inte ens om, det är för svårbedömt.
Men innan det är dags att försöka få grepp om politikens innehåll så ska svekdebatterna klaras av. Vi kan se fram emot många sådana och de kommer förmodligen att pågå hela mandatperioden.
Att ge med sig och backa är en naturlig del i varje kompromiss vilket man tycker att de borde förutsett innan de ställde ut tvärsäkra löften om vem de inte kan tänka sig att samarbeta med. Men de låsta positionerna gäller även efter den andra talmansrundan som för övrigt påminner om innehållet i den gamla sången ”Så går vi runt om ett eneris-snår”. Där händer inget heller hur många gånger man än går runt enrissnåret.
Om man i avvaktan på att det hela ska klarna istället ägnar sig åt att titta på Netflix och HBO så upptäcker man snabbt att deras serier inte har en chans mot de dramer som spelas upp i realtid både här och utomlands. Det finns inte en enda manusförfattare som skulle kunna få ihop en story till en tv-serie som kan mäta sig med verkligheten, risken är att det skulle betraktas som alltför världsfrånvänt.
De rafflande intriger som pågår i Svenska Akademin är svårslagna. Senaste ryktet är att hovet utövat påtryckningar för att få Katarina Frostensson att lämna akademin ett rykte som hovet dock har dementerat. Vad senaten slutligen kommer att säga om Brett Kavanaughs kandidatur till högsta domstolen efter den utredning FBI gör vill man inte missa. Rapporteringen om Ulf Kristerssons försök att få ihop en regering kommer säkerligen att innehålla många ögonblick av förundran.
Men även om oklarheterna i politiken består så tilltar spänningen, vi närmar oss sanningens minut i regeringsfrågan. SD har fått 17,6 procent av väljarstödet vilket de anser räcker för att få precis som de vill. De 82,3 procenten som inte röstat på SD bör vika ner sig. Vi har en miljon röster säger Åkesson självsäkert det måste man ta hänsyn till.
Men de fem miljoner som inte röstade på Åkesson ska väl också ha ett ord med i laget kan man tycka. Det som sätter mest skräck i en är att så många är beredda att köpa Åkessons retorik. Det bådar inte gott. Jag kollar nog på någon tv-serie ändå.