Den isande vinden pinar, sanden viner och yr så att det märkbart sticker i ansiktet, och ute på vattnet går vågorna höga med gäss. Det är helt enkelt kallt och stökigt väder. För Nikola Lejon och Tobas Wasell är förhållandena dock snarare rogivande och abstinensdämpande.
Tiden för avfärd till Sandviken på Östergarnslandet blev denna förmiddag senarelagd ett par timmar, på morgonen var vindstyrkorna alltför starka och duon valde att avvakta utvecklingen.
Men nu står de på stranden och kollar vindstyrkan med breda leenden.
– Nu har det lugnat ner sig lite, det är 15 (meter/sekund) i grundvind och 19 i byarna, säger Nikola Lejon.
– Perfekt, konstaterar Tobas Wasell nöjt innan han med sökande blick promenerar vidare ner mot vattenbrynet.
De var på samma ställe föregående dag. Då ville det sig inte bättre än att Tobas nyligen inköpta Gopro-kamera, fäst på en av drakens linor, lossnade och hamnade i vattnet.
Den snabba vändan efter nålen i höstacken blir dock resultatlös.
– Det var ju pengar i sjön på riktigt, säger Tobas utan att för den skull låta alltför modfälld.
Duon ägnar sig åt vågkiting på avancerad nivå, med surfbrädor utan vare sig bindningar för fötterna eller en leash för att fånga upp brädan om de faller av den.
– I början körde i princip alla reguljärt med wakeboard-bindningar på brädorna, men i dag är det vanligare att man väljer inriktning och vi föredrar vågsurfspåret, säger Nikola.
Inom en halvtimme har de fått på sig våtdräkterna med tillhörande skor och handskar, launchat sina drakar och befinner sig ett par hundra meter ut i det femgradiga vattnet där de far fram i vågorna med en tilltagande känsla av harmoni.
– Det är en väldigt ödmjuk upplevelse att ge sig ut i sådana här förutsättningar med hård vind, att lita på sin egen förmåga och omdöme. Man blir lugn och reflekterande, säger Nikola Lejon.
Han fortsätter med ett än mer filosofiskt anslag:
– Det handlar mycket om att komma nära naturen och vara en del av naturens förutsättningar, att hitta en harmoni i elementen. Det är en kulturell fråga, för de som kör med wakebindningar handlar det mycket om att göra trick. Vågsurfen handlar mer om att bli en del av naturens krafter, det är både en inre process och en brygga till det yttre.
Kitesurfing ägnar man sig åt i pålandsvind, primärt av säkerhetsskäl för att enkelt kunna ta sig till land.
– Det rör sig dels om en säkerhetsaspekt, men också om att vinden är mindre stökig när den kommer från havet, säger Tobas.
Gotland har därför närmast idealiska förutsättningar, så länge det blåser kan man alltid hitta ett ställe med pålandsvind.
– Gotland är som en dröm, inom en timmes bilfärd kan man nå fina platser oavsett vindriktning. Det gäller oavsett om man vill surfa på platt vatten eller i vågor, säger Nikola.
Tidigare om åren var det inte ovanligt att de begav sig till varmare breddgrader och andra kontinenter för att surfa.
– Av flera anledningar blir det inte så längre. Dels av miljömedvetenhet, familjeliv men kanske framför allt för att det faktiskt är så bra här på Gotland, säger Tobas.
Det finns många populära ställen, spots, runt ön där det ofta förekommer kitesurfare. På västkusten är Gnisvärd och Kovik två exempel, på östsidan är Sandviken och Lausviken väl frekventerade. Fårö är också populärt med flera lämpliga ställen.
– Sedan finns lite mer brutala ställen såsom Ihreviken där det snabbt blir stora vågor och där det är tuffare att ta sig ut, säger Tobas.
Vidare nämns planer på att kitesurfa från Gotland till Gotska Sandön, vilket i år inte blev av. Men 2019 hoppas de hitta en passande dag då rätt förutsättningar råder.
Det går att komma upp i höga hastigheter, världsrekordet med drake och bräda är uppmätt till 57.97 knop, vilket är 107,4 kilometer i timmen.
– Man kan nå väldigt höga hastigheter om man vill. När vi vågkitar så gäller det ju att hålla lagom hastighet för att fånga vågorna, men bortåt 30 knop kommer man nog utan vidare upp i, säger Nikola.
Han har kitesurfat sedan 2004, vilket kan anses vara andravågen för Kitesurfing i Sverige.
Tobas började redan 2001, när kitesurfingen nådde Sverige för första gången. Hur många timmars draksurfande det blivit genom åren är han osäker på.
– Jag har ingen aning, men det börjar väl kanske närma sig de där berömda 10 000 timmarna, säger han med ett skratt.
Kommer du ihåg känslan från när du for iväg på brädan för första gången?
– Nej. Men känslan av att man får drag från något, lyfter och känner tyngdlöshetskänslan... den är fortfarande speciell, säger Tobas Wasell.