– Glömmer inte heller en period då jag tränade två pojklag och samtidigt var lagledare i A-laget. Det blev tre-fyra timmar i Södervärnshallen varje dag, ett andra hem.
Idag lever han ett något stillsammare liv och det första som möter reportern vid ankomsten till lägenheten i höghuset på Snäck är golfklubbor. Bagen står där väl synlig, beredd att rycka ut när som helst. Och det gör den också.
– Jag spelar väl ett par gånger i veckan här hemma, i Spanien blir det ännu oftare, säger Thomas.
Han och sambon Marina Ny växlar sedan tre år boende mellan Gotland och Isla Canela i södra Spanien, på gränsen mot Portugal. Via goda kontakter hyr de en våning till rimligt pris. Dessutom unnar sig paret ytterligare resor utomlands – tolv resor på sju år, tippar Thomas att det blivit.
– Vi lever egentligen nästan samma liv där nere som här hemma - ser på svensk TV, läser svenska tidningar, lagar mat och spelar golf. Men vädret är ju lite behagligare.
Thomas poängterar också att Isla Canela inte är så turistiskt som många andra ställen i södra Europa dit svenskar reser eller bor viss del av året.
– Det är i stort sett halva priset på matvaror mot här hemma, så man kan unna sig lite extra.
Golf blir det som sagt en hel del för Thomas och Marina. Här hemma är Thomas med i Visby GK, Marina tillhör Slite GK. Så det blir inte så många rundor tillsammans.
– Men det tar vi igen i Spanien. Under de drygt tre månader vi är där blir det nog ett 50-tal rundor tillsammans. Finfina golfbanor är det också.
Gode vännen och golfkompisen Ulf Hammarlund beskriver Thomas som golfspelare:
– Lika taktisk som han var som handbollstränare är han när han spelar golf. Thomas slår inte så långt, men kompenserar detta med smarta avvägningar. Hans inspel 50 meter från green håller hög klass!
Thomas har, trots att det gått över 40 år sedan storhetstiden i handboll, behållit rollen som ledare och fixare. När EM i handboll avgörs i Sverige i januari nästa år (40 årsjubileum sedan VIF Gute gick upp i allsvenskan första gången) strålar det gamla handbollsgänget från Länna i södra Visby samman igen för att heja fram blågult. Regissör för resan: Thomas Gardelin tillsammans med Mats Jörholt.
När ett annat gäng, golfgänget, nyligen reste till Riga för att spela golf var det förstås Gardis som ordnande det mesta kring resan. En gång ledare alltid ledare.
Affärsman är han också, egen företagare sen 1984. Säg den ICA-butik på Gotland som inte haft besök av Gardis. Han har sålt allt från kaffe och godis till sallader och kattmat.
– Lite, lite av det jobbet har jag fortfarande kvar som pensionär. Men tänk att 1984 när jag började fanns 52 ICA-butiker här på ön, idag är det bara 15 kvar.
I tonåren spelade Thomas både handboll och fotboll, handboll en bit upp i junioråldern. Men redan i sådär 15-16-årsåldern började han också som ledare och tränare i VIF Gute.
– Sen fick jag ta över VIF Gutes A-lag säsongen 1974-75 när Ola Haack hoppade av. Jag var bara 20 år och flera av spelarna var 10-12 år äldre och hade mer rutin och erfarenhet. Det var inte så lätt…
Det är här Gardis resa mot toppen börjar. Även om det hackade en aning första säsongen.
– Vi åkte ur näst högsta serien med bara en poängs marginal mitt första år som A-lagstränare. Det kändes förstås inte bra just då, men i efterhand var det en fördel för oss. Vi vann division 3 Stockholm direkt och kunde släppa fram flera yngre talanger.
Den så kallade storhetstiden startade våren 1979 då VIF Gute hade vunnit division 2 östra. Nu väntade kval till högsta serien, allsvenskan! Kvalserien förlorades dock med ett enda mål. Vid ställningen 16-15 till H 43 (Lund) revs Lars ”Stuxa” Stuxberg ner på linjen, men domaren friade. 16-16 hade räckt för avancemang. Solklar straff tyckte många.
Men redan säsongen efter vann VIF Gute division 2 östra med fem poängs marginal och klarade också kvalet till allsvenskan. Från det lag som kom tvåa i junior-SM några år tidigare fanns det kvar sex spelare och tränaren Thomas Gardelin på resan upp till högsta serien. Spelarna var Sven-Erik Andersson, Lennart Åkerblom, Dan Karlsson (Myrgren), Lars Stuxberg, Björn Lindqvist och Sanny Laurin. Guldkornen vårdades och utvecklades sålunda på bästa sätt.
– Men hur ser det ut på Gotland idag? undrar Gardis lite kritiskt. Vi får fram talanger i många olika sporter, men de slutar alldeles för tidigt eller flyttar härifrån. Så var det inte förr.
VIF Gutes tre allsvenska säsonger blev 1980-81 då man kom näst sist (förlorade kvalet), 1982-83, också näst sist (klarade kvalet) samt 1983-84 då man slutade på tolfte och sista plats. Under den här perioden fick man kämpa sig igenom fem olika kval, antingen för att klara sig kvar, eller för att flyttas upp i allsvenskan. Att i detalj redogöra för allt som hände de här åren kräver nästan en hel bok.
VIF Gute avslutade alltså den tredje allsvenska sejouren med att komma på 12:e och sista plats med bara 12 inspelade poäng. 11 poäng togs hemma i Södervärnshallen, bara en poäng på bortaplan.
– Vi var för svaga borta under alla tre allsvenska säsongerna, minns Thomas Gardelin.
En person med god insikt i statistiken (Björn Ahrling) låter meddela att under alla de tre allsvenska säsongerna noterade VIF Gute bara tre segrar och tre oavgjorda på bortaplan. Där hittar vi en stor del av förklaringen till att laget hade så svårt att etablera sig i den högsta serien. Hemma i Södervärnshallen däremot blev det 15 segrar, 14 förluster och tre oavgjorda matcher.
Nämnde Björn Ahrling – också en legendar inom öns idrott – var för övrigt med på hela den här historiska resan, först som spelare och därefter som tränare när Thomas Gardelin lämnade inför säsongen 1981-82. Än idag finns Björn där som tränare för klubbens damlag i division 3. Han ställer alltid upp där det behövs, snacka om trotjänare!
Thomas Gardelin har förstås många minnen från åren med VIF Gute handboll. Vad minns du mest?
- Oj, svårt att välja. Men den där straffen vi inte fick med oss mot H 43 i Lund som gjorde att vi inte gick upp i allsvenskan redan 1979 glömmer man inte. Men desto roligare när vi i kvalet året efter besegrade GUIF från Eskilstuna med 19-16 och då i praktiken blev klara för allsvenskan. Första allsvenska matchen mot Vikingarna från Helsingborg där vi vann var också en riktig höjdare.
Du minns gärna åren innan allsvenskan?
– Det var ju våra egna VIF Gute-killar som låg bakom allt, tror vi var 17 egna produkter. Vi var i final i såväl junior-SM mot Näsby från Kristianstad som i 70-iaden för pojkar mot Kroppskultur, men föll med uddamålet båda gångerna.
Dina killar var inte bara talanger?
– De var också smarta vinnarskallar som hatade att förlora. Många bodde ju ganska nära varandra i området kring Södervärnshallen. Och spelare som Sven-Erik Andersson, Björn Edwardsson och Sanny Laurin blev ju till och med landslagsmän.
Varför blev det bara en allsvensk säsong för dig?
– Jag orkade inte längre, hade kört tio år nonstop, handbollen tog ju all tid. Det kändes bra när Björn Ahrling tog över.
I nästa vecka bär det av till andra hemmet i Spanien och mycket golf tillsammans med Marina.
