Det är inte ofta Gotland är täckt av snö. Men när det sker blir varje driva en möjlighet, barnen ser det allra tydligast.
– Jag började göra volter och landade i snön. När jag gick på Solbergaskolan höll jag på med parkour och free running en hel del, jag hade hittat klipp på Youtube och tyckte att det såg häftigt ut, men det var volterna jag fastnade för, säger William Andergren.
Där, i de tidiga tonåren, var det något som väcktes.
– När vi hade hinderbana och så på skolgympan så märkte jag att jag kunde göra saker som andra inte kunde.
Har man snurrat ett varv, så varför inte två, eller tre?
– Jag visste inte riktigt hur jag skulle lära mig det, men jag visste vilka som kanske kunde lära mig. Så när jag var 15 och ett halvt så sökte jag upp Visbygymnasterna. Jag insåg rätt snabbt att det var min grej och jag tror att jag hittade min identitet i gymnastiken.
Han kom till föreningen 2007 och blev en av de allra bästa. Det gick snabbt, 2008 vann han guld på Wisbycupen. Volterna blev mer avancerade, men med stigande svårighetsgrad gjorde sig Gotlands litenhet sig påmind.
– Jag åkte på ett läger 2010, där föddes drömmen om att bli elitgymnast. Lägret heter Eurogym, och det var där jag träffade den helt fantastiska människan Jonas Juhl Christiansen.
Den danske tränaren har hand om de svenska lands-lagen och är tränare för Brommagymnasterna.
Våren 2011 tog William Andergren studenten, i huvudet fanns fortfarande besattheten av volterna. Han var också på väg mot en nivå i sitt idrottande där det skulle krävas uppoffringar för att nå längre.
– Jag sålde bilen, gjorde slut med min flickvän och gav upp min bostad. Jag jobbade och sparade pengar.
Våren 2012 löstes en enkel biljett från Visby till Nynäshamn. Nästa steg skulle tas.
– Jag tänkte att om jag bara jobbade precis så mycket som krävdes för att klara sig och sedan satsar allt på gymnastiken, så kanske.
Två år senare gav det resultat. Han togs ut i Brommagymnasternas herrlag, andralaget, och fick tävla på SM.
Vägen till framgång är sällan spikrak. I mars förra året kom den första svåra motgången.
– Träningen hade gått klockrent i början av året, men så kom det här tillfället. Jag hade jobbat mycket, sovit lite och så slarvade jag med uppvärmningen. Sedan gick jag in och gjorde en för svår övning, med två månader kvar till SM.
När det blev dags för SM så var den skadade axeln under kontroll.
– Jag stod som reserv. Vårt lag körde på så bra att vi vann SM. Jag hade vunnit mitt första SM-guld, men utan att stå på golvet. Det kändes väldigt fel, men det är klart, reserver i fotboll får ju också medaljer tänkte jag.
Det var också det här med volterna och det stora målet. Tidigare i år var William till slut där. Det är inte vilken volt som helst. En trippel pikerad volt med halvskruv och en trippel grupperad volt med halvskruv.
För att göra det enkelt: En volt som är inträdesprovet för att komma med i landslaget.
För att ta det sista klivet in i truppgymnastikens absoluta toppskikt så krävs ytterligare perfektion, och här räcker inte endast Williams volter. Momentet fristående har inte väckt samma fascination, men det måste bemästras för att nå hela vägen.
– Man kan nog säga att jag måste dansa mig in i landslaget, eller inte komma med, säger han.
William Andergren är aktuell för Bruttotruppen till svenska landslaget.