I det närmaste på dagen två år efter invigningen så är Sporthallen på Visborgsområdet på tapeten igen. Även inhemska skattebetalare som inte är inbitna "sports lovers" lär nog få vänja sig medan vi, med uppdraget att bevaka såväl idrott som dess villkor, ocks lär återkomma.
Sportsligt, så? De två första åren har arenaeffekten för prioriterad lag lyst med sin frånvaro.
Visby Ladies har gjort sina två sämsta säsonger i basketminne, Endre IF och Visby IBK har inte lyckats med respektive målinvesteringar. Månne dags för tredje gången gillt nu?
De senaste dagarna har Region Gotlands slutredovisning visat på siffror som i stort bekräftar det redan allom bekanta om bygget, en sammanställning som ingen heller har försökt att hemlighålla. Heder, älska offentlighetsprincipen!
Allt sedan det stod klart med byggplanerna för närapå ett decennium sedan, har GT-sporten aktivt bevakat processen. Framsteg, bakslag, torftiga men viktiga förvaltnings- och politikbeslut till de där första tagen med grävskopa.
Helt enkelt för att det är vår journalistiska uppgift att bevaka omfattande, skattefinansierade investeringar.
Många spaltmeter blev det i tidningen, har jag konstaterat nu i dagarna.
När nu bygget står där och nyttjas i viss mån, men inte tillräcklig, så konstateras att budgeten inte höll. Redan bekant. Kostnadsindexuppräkningen hade bland annat glömts bort, utöver det tillkom restaurang (redan konkursstängd) och VIP-loger (som restaurangen skulle serva). Med mera.
Summa summarum drygt 100 miljoner kronor med en driftkostnad på knappt tio miljoner årligen. Sannolikt hade siffrorna kunnat vara mindre med därpå en minskad driftkostnad.
Närmare bestämt uppemot 30 procent, en inte ovidkommande siffra när man pratar offentliga slukhål i en redan pressad regional ekonomi.
Det rör sig om EU-medel för att stärka och vitalisera attraktionskraften på den svenska glesbygden, dit Gotland räknas i Tillväxtverkets program för EU Småland och öarna.
Nyligen frågade jag en person som delvis hade haft insyn i EU-finanserierade projekt varför sporthallen inte hade kommit ifråga. Tydligen hade även det regionala kontoret på fastlandet, med Gotland under sig, undrat varför Region Gotland inte ens kontaktat dem om möjlig EU-medfinansiering. Hos Region Gotland visste man tydligen inte vart man skulle ha vänt sig. Men även – det är viktigt att påpeka då EU-fonderna strukturerades om i den vevan – att man inte visste vilket EU-program sporthallen skulle ha kunnat baxas in under.
Med en slutnota på över 100 miljoner hade det kanske varit värt ett försök i alla fall?
Att Sporthallen verkligen behövdes, är däremot oomtvistligt.
Södervärnshallen var mer en charmigt ingången sko, i bästa fall sliten och patinerad men inget att färdas framåt i och möta framtiden.