När jag kom hit, hösten 1994, så började jag träna ett lag med flickor som var tio till elva år gamla. Jag tänkte att det skulle vara lek, bara vara roligt och att vi skulle spela så få matcher som möjligt, ta bort etiketterna vinnare och förlorare
Inte ens på träningarna skulle man vinna.
Anledningen till att jag gjorde det var för att jag tyckte att det på de ungdomsmatcherna jag var på, var det alldeles för många föräldrar som gapade, antingen på sin eget barn, de andra spelarna, domarna, coacher eller övriga funktionärer.
Det kunde gapas så pass mycket så att det blev en otrevlig och nästintill fientlig stämning på matcherna.
Det var inte roligt att se på match längre. Jag trodde därför att matcher utan ett vinnande lag skulle vara lösningen på problemet.
Såhär i efterhand så var det de vuxnas problem jag försökte lösa genom att förändra barnens förutsättningar.
Att med sina bästa kompisar träna för att nå ett mål, oavsett om det är att vinna en prestigefylld cup eller en enda match, kan vara det roligaste som finns, men om det inte finns något mål så blir träningen till slut uddlös och hela poängen med ett idrottslag försvinner kände jag som tränare.
Jag trodde att jag hade hittat lösningen på problemet, men det var ju inte laget det var fel på.
Det var enstaka åskådare som var problemet.
Barnen och ungdomarna klarade av att både vinna och förlora även om vissa hade mer vinnarskalle än
andra.
Vissa vuxna skadar idrotten genom bland annat
elitsatsningar i för låga åldrar eller genom att skapa en otrevlig atmosfär i matchsammanhang men det är knappast barnen som ber föräldrarna att göra så.
Inom idrott får man lära sig att hantera med- och motgångar vilket kan vara väldigt nyttigt längre fram i livet. Givetvis så finns det en poäng med att inte räkna resultat för långt ner i åldrarna men när Svenska Fotbollförbundet häromveckan beslutade att man inte får räkna resultat förrän spelarna är 13 år gamla så reagerade jag.
Att ta bort drivkraften och motivationen som finns i idrott och därmed även ta bort en av de viktiga saker som idrotten lär ut tycker jag är fel.
Barnen skall inte straffas för att de vuxna beter sig illa.
Att ta bort barnens glädje är fel väg att gå om det är de vuxna som har svårt att hantera det.
Jag vill avsluta med att hedra Visby Ladies före detta
ordförande Eric Carlsson som nyligen somnade in.
Med hans bullriga skratt som man ofta hörde och hans omtänksamhet till oss spelare samt även hans oförglömliga röst med den gotländska dialekten så var det en ordförande som jag verkligen var stolt över.