Idag är omvärlden närmare än aldrig förr och att hela tiden hålla sig ajour har blivit både enklare och viktigare. Vi får nyhetsflashar från mobilen, facebook-meddelanden vilken minut som helst och telefonen ringer när som helst på dygnet. Dagens samhälle har fantastiskt många fördelar, och jag föredrar nog det vi har nu än något annat alternativ, men det finns åtminstone en sak som jag tycker är synd med hur det moderna samhället ser ut.
Och det är bristen på dötid och ren och skär tristess.
Egentligen är det inte själva tristessen i sig jag saknar, den är jag inte särskilt mycket för. Det är det som kommer som resultat av tristessen som jag saknar. Åker man på bortamatch idag så har man musik i sina lurar, man kanske skriver till någon kompis, spelar något spel i mobilen eller läser något sociala medier-flöden medan tiden går och vips så har man kommit fram till hallen.
För 15 år sedan, eller kanske till och med 10, så hade vi inte samma möjligheter till att undvika tristessen som vi har idag vilket ledde till att många timmar under säsongen ägnades åt att titta ut på den förbipasserande vägen, att stirra på symbolerna för värmen på fläkten i bilen eller till att kolla på kossorna bredvid vägen, och där föds kreativiteten.
När tristessen når sin höjd så får tankarna flöda fritt och därmed få vandra iväg till filosofiska tankar, nya varianter på spelsystem eller tankebanor med hur man fintar bort en försvarare. I dagens samhälle så är det få stunder då man verkligen låter tankarna vandra iväg, och det sårar kreativiteten både när det kommer till tankar som inte gäller idrotten och tankar kring det som händer på planen.
Att filosofera i förändringar till befintliga spelsystem utan stress eller tvång eller tänka på nya sätt att slå sin motståndare tror jag kan hjälpa kreativiteten oerhört mycket, men med dagens tristess-fria samhälle så har det försvunnit.
Givetvis finns det fördelar med att tristessen är borta och drabbar oss mer sällan än tidigare, och det är fler fördelar än nackdelar med det, men det tål ändå att tas upp.
Att inte ha någonting att göra och att inte ha någonting att fokusera på är något som kanske inte är helt roligt, men i slutändan kanske nödvändigt för en elitspelare som vill ta steget till nästa nivå. Kreativitet är oslagbart inom idrott och det finns inget som kan ta än längre eller göra ens spelstil roligare att titta på, så min uppmaning är därför enkel: våga ha tråkigt och våga gör ingenting, för då kommer du göra det ingen gjort förut.