Härförleden avhölls friidrotts-DM för Gotlands mellanstadieelever på Gutavallen (varför ställde inte alla landsbygdsskolor upp?).
Under kvaltävlingarna på 60 meter kom de gamla Olympiska idealen åter att bli aktuella, vars motto är ”att det viktigaste inte är att segra utan att deltaga och kämpa väl” vilket kom att belysas av en 10-årig kämpe.
Det stressade sekretariatet blandade under tävlingen ihop deltagarnas nummer och sade till vår kära gosse: ”Grattis till finalplatsen! varpå han svarade: Nej, jag kom femma. Men snälla du, kom igen nu, du vann ju!"
Han uppmanades indirekt till att ljuga men även vid det andra tillfället framhärdade han i all sin blygsamhet att han ju faktiskt kom femma.
Det är i detta ögonblick som jag bevittnar att den höviska själen besegrar all girighet och skam och reser sig över en förbluffad omvärld.
I sportens trygga rum tycks vi kräva att få slippa bli påminda om orättvisor och strukturella härskartekniker men mitt ibland oss steg vår själsliga superhjälte fram och stod där med händerna tryggt nedstoppade i sina träningsoverallsbyxor. Ärlig och blygsam stod han där och trodde att han som vanligt skulle få skäll och sa: ”Jag har inte gjort nåt!”
Han gav upp allt – den siste blev den förste, för vem är absolut hederlig när det verkligen gäller – jo, den där unge killen från Bingeby.
Hos mig väckte grabbens agerande samma beundran och förvåning som när Mats Wilander ville spela om matchbollen i Paris 1982 – för att han inte ville vinna på ett felaktigt domslut.
Detta är sportmanskap på hög nivå.
Grabben kan vanligtvis inte stava till ansvar men använder sin heder som sin inre kompass. Det är sånt här som återföder tron på den civiliserade människan som kulturvarelse.
Vår heder försvann i det militaristiska ansvarssamhället men det tycks räcka med en hederlig själ för att välta ett helt imperium. Att odla hedern och toleransens ideal tycks vara ett samhällsproblem för det verkar som om vi har fått för oss att dessa egenskaper är något man kan bli sjuk av.
Om man hänger sig åt hederns odling blir man hänvisad åt en marginaliserad tillvaro i existensens utmarker.
För övrigt fick jag bevittna FC Gutes 10-årslags fotbollsträning på Rävhagen i veckan vilket fick mig att börja drömma om en ny storhetstid likt den som VIF Gute hade på 90-talet.
Här finns teknikerna, kämparna, en libero ,ja ett komplett framtida fotbollslag, så håll en koll på 06/07-ornas generation, de var riktigt bra.