Artros i båda knäna gör att Birgitta Westberg numera använder golfbil. Här tillsammans med artikelförfattaren Thomas Gottfridsson efter en niohålsrunda.
1959: Birgitta Westberg, 1960: Birgitta Westberg, 1961: Birgitta Westberg, 1962: Birgitta Westberg, 1963: Birgitta Westberg, 1964: Birgitta Westberg.
Där har ni mästaren bland damerna på Kronholmen i Västergarn på den tiden det begav sig, när banan var helt ny. Namnet syns tydligt på den tavla över samtliga mästare som hänger på väggen i klubbhuset. Idag är Birgitta 89 år och vi hittar henne fortfarande på Kronholmens förnämliga golfbana.
– Det här har blivit mitt andra hem. Jag spelar fortfarande tre gånger i veckan – måndagar, onsdagar och lördagar, berättar Birgitta. Men numera måste jag ha golfbil, har en sån förfärlig artros i båda knäna. Brukar börja dagen med fem minuters varm dusch för att mjuka upp knäna.
Samtidigt som hon är glad att fortfarande kunna spela, saknar hon förstås sina tidigare golfkompisar.
– Det är ju bara jag som är kvar i livet, det är lite tråkigt. Men alla här på banan är så vänliga och trevliga, jag fortsätter så länge kroppen håller. Tog en massa prover häromdan och läkaren sa att mina värden var riktigt bra, förutom lite högt blodtryck.
Vi har sedan någon vecka tillbaka bestämt oss för en 9-hålsrunda, Birgitta och jag. Hon hämtar mig i sin lilla bil som hon rattar med säker hand från Visby mot Kronholmen.
– 9-hålsbanan är lagom för mig, tycker Birgitta.
När vi är tillbaka i klubbstugan efter de nio hålen är hon (med förnämliga 18 i handicap) inte särskilt nöjd. Det finns dagar då spelet fungerat bättre.
– Det var bara skräp idag, är inte alls nöjd med den här rundan. Jag hittade ju både vatten och bunkrar. Jag klarar inte längre av att spela på handicap 18.
Vid 89 års ålder är dock inte poäng och resultat det viktigaste. Birgitta njuter bara av att få komma ut några timmar på sitt älskade Kronholmen där hon inte bara spelat utan också under massor av år styrt och ställt i klubben. Vi kommer till det.
– Vet inte vad jag skulle ta mig till utan golfen. Det är veckans tre viktigaste dagar som håller igång mig.
89-åriga Birgitta Westberg slår ut från tee på sitt älskade Kronholmen i Västergarn
Efter avverkad runda dukar hon upp med kaffe och kakor utanför klubbhuset. Vi njuter under pratstunden i solskenet. Ut och in i klubbstugan kommer den ena golfaren efter den andra. Några stannar upp, frågar varför jag sitter där med penna och anteckningsblock. Plötsligt kommer banchefen Petter Lindblad och hans duktiga gäng.
– Petter blev förra året vald till Årets Greenkeeper i Sverige. Det är hans förtjänst att vi har Sveriges bästa golfbana här ute på Kronholmen, berömmer Birgitta.
Petter kontrar artigt:
– Birgitta är väl värd ett reportage efter allt hon gjort för golfen på Gotland.
Linda Westerholm, som är med och sköter servicen i kansliet, tittar också förbi.
– Birgitta bidrar på alla sätt och vis, tycker Linda. Hon är fortfarande väldigt engagerad i klubben och ibland håller hon också ordning på oss andra…
Birgitta Westberg föddes 1934 i Växjö, men var bara tio år när föräldrarna flyttade till Gotland. Hon tog realexamen på Wisby Högre Allmänna Läroverk och gifte sig 1957 med tandläkaren Torsten Westberg. Bodde några år i Klintehamn innan flyttlasset gick till Visby.
I den här serien om gotländska idrottslegendarer brukar vi ägna en hel del utrymme åt de idrottsliga prestationerna. Men när jag försöker pumpa Birgitta på det hon presterat på golfbanan – där hon som bäst var nere i handicap 10 - blir det inte så mycket sagt. Hon glider hellre över på sånt som handlar om styrelsearbete, uppdraget som domare, banans utveckling och en hel del annat.
Men du var väl en riktigt duktig golfspelare också?
– Nej, jag var egentligen inte bättre än de andra tjejerna, fast jag var nog den som tränade mest och var jämnast. Tycker absolut inte att jag gjort nåt märkvärdigt.
Birgitta Westberg spelar fortfarande golf tre dagar i veckan
De första raderna i det här reportaget handlar, som ni redan sett och läst, om att Birgitta blev klubbmästare i Visby Golfklubb 1959-1964. Kan likställas med distriktsmästare eftersom Visby GK på den tiden var öns enda golfklubb. Hon vann sen ytterligare tre titlar på Kronholmen. Strongt gjort!
Birgitta har ett speciellt minne från första triumfen 1959.
– Jag spelade med en dam som ledde klart när vi kom till sista hålet. Där slog hon i bunkern och hade svårt att få upp bollen. Hon försökte väl tre-fyra gånger och det gjorde att jag gick om och vann med ett slag.
Alla golfspelares dröm är ju en ”Hole in one”. Har du fått uppleva det?
– Jo, en gång. Vi var tre damer som spelade och då skulle jag, som brukligt är, bjuda de andra två på champagne. Men de kom också med champagne, så det blev en rejäl fest…
Annars har Birgitta Westberg som sagt gjort störst avtryck som ordförande i Gotlands Golfförbund och sekreterare i Visby Golfklubb. När hon år 2000, efter nio år på posten, lämnade, över ordförandeskapet i distriktsförbundet till Karl-Erik Bergström skrev tidningen Golf bland annat:
”Ledarkarriären inleddes 1959 då Visby Golfklubb bildades av några entusiaster, bland andra Birgitta och maken Torsten. Hon har sett golfen förvandlas från en diffus sysselsättning för direktörer till något av en folkrörelse.”
Birgitta har aldrig gillat långsamt spel, det märks också under vår runda. När ett hål är spelat försvinner golfbilen och Birgitta snabbt som attan till nästa hål. Redan i intervjun 2000 uttryckte hon:
”Jag har alltid haft bråttom runt banan. En runda skall inte behöva ta mer än 3-3,5 timme, här måste vi bli bättre.”
Så här såg det ut i tidningen Svensk Golf år 2000.
Det märks under vårt samtal att Visby Golfklubb ligger Birgitta oerhört varm om hjärtat. Hon har jobbat som sekreterare och även haft övriga styrelseuppdrag i 22 år. Varit något av en talesperson för medlemmarna och inte varit rädd att säga ifrån.
– På styrelsemötena fick jag ofta framföra önskemål från våra medlemmar. Ibland kunde det vara synpunkter de inte själva vågade ta upp, känsliga saker.
Birgittas man Torsten (numera avliden) var också en stark profil på Kronholmen. Ordförande i tävlingskommittén och som bäst nere på 4 i handicap, precis som sonen Anders.
Birgitta utbildade sig också till distriktsdomare. En svår uppgift i en sport som golf.
– Det är ju så många krångliga regler. Fick plugga som en galning för att klara proven. När jag fyllde 75 slutade jag döma. Idag nöjer jag mig med 9-hålsrundorna tre dar i veckan, det räcker gott för en 89-åring.