"Min dröm håller på att krossas"

Queen of Clay heter stoet som nyfiket följer våra steg ner mot hagen. Moa Örevik går fram och stryker den ståtliga travaren längs med den mörkbruna manen.

– Dom här är allt för mig nu när jag inte har friidrotten, säger Moa samtidigt som en islandshäst med mycket spring i benen pockar på vår uppmärksamhet.

Moa Örevik var en av de mest lovande idrottarna på Gotland. 

2018 hade hon utsetts till årets talang och som 16-åring krossade hon mångåriga Gotlandsrekord för såväl juniorer som seniorer.

Förra året tog hon silver i Ungdoms-SM och imponerade sedan stort under Ö-spelen på Gibraltar, men det var också där ryggproblemen började.

– Jag fick ont efter varje hopp, men jag sket i det då för jag ville ju vinna, säger Moa Örevik när vi träffas i föräldrahemmet i Ekeby.

Succén var total för ö-spelsdebutanten som tog guld i tresteg och silver i längdhopp.

– Jag kände att nu börjar det ta sig och att 2020 blir mitt år, säger Moa Örevik.

Efter Island Games ställde hon upp i USM, men bröt redan efter andra hoppet.

– Det var verkligen en hemsk tävling. Inhoppen var okej även om det brändes i ryggen. Men det var ändå ett USM så jag ville ju vinna. När jag gjorde första hoppet med full ansats kände jag direkt att det inte känns rätt. I andra hoppet kom jag inte ens upp i luften, benen bara vek sig och jag framåt och ner i sanden.

Sedan tidigare hade hon en bokad tid hos sjukgymnasten Krister Höglund på Totalhälsan och han kunde snabbt konstatera att det rörde sig om ett diskbråck i nacken.

Ett år senare har diskbråcket i nacken blivit bättre men istället har hon fått ett i ländryggen.

– Det här kom för en lite mer än en månad sedan och smärtan är svårare för mig nu än tidigare. Det hände över en natt bara. Jag vaknade och kände bara: "Fan, det här känns inte rätt".

Krister Höglund har varit ett stort stöd för Moa under det här året.

– Krister har varit min räddare. Det är kul att komma till honom, han pratar inte bara om min rygg utan om annat också. 

Diskbråcket påverkar hennes idrottanade och vardag på flera sätt och om hon inte tröttnat på bålstabiliserande rehabträning så lär hon göra det.
Just nu är det dock vila som gäller.

– Jag har fått veta att det kommer att sitta i minst ett år till. Längdhopp är det sämsta för ryggen och särskilt ländryggen där bråcket sitter. Mycket talar för att jag inte kommer att kunna hoppa längd längre även om det skulle läka. 

Hur tänker du kring det?

– Det var inget roligt besked. Min dröm håller på att krossas och då vet jag inte vad jag gör, då ger jag upp allt. Då är allt jag vill bortblåst.

Ambitionerna med friidrotten har hela tiden varit höga.

– Jag skulle tävla i OS. Island games var ett mini-OS, men min dröm var att tävla i riktiga OS. När du sett dom på TV med sina guldmedaljer har jag tänkt att där vill jag stå en dag.

Vad saknar du mest?

– Jag har alltid sett framemot friidrottsträningarna. De är alltid roliga och utvecklande. Om man haft en dålig dag då vet man att det är träning sedan och då blir man glad. 

Saknaden av friidrotten är som störst när ryggen värker som mest. 

– Då börjar jag fundera på var jag skulle varit om det inte vore för det här.

I dag orkar hon inte längre vara med på träningarna med kompisarna i VIF Gute. Dels på grund av smärtan, men också på grund att det gör för ont psykiskt att inte kunna delta.

– Jag vill inte. De gånger jag varit där har jag varit funktionär, men det går inte längre. Det är inte roligt att se andra springa och skratta och så sitter jag bredvid och kan inte göra något. Men Jorma (Jorma Jääskeläinen, tränare) hör av sig ofta och frågar hur det är och hur jag svarar på behandlingarna. Det är skönt att veta att de tänker på mig.

När friidrotten blivit en omöjlighet väljer Moa att lägga all tid på hästarna som hon köpt för pengar som hon jobbat ihop. Det är här hon kan koppla av och släppa tankarna om friidrott för en stund. 

På hästgården Haltarve i Lokrume som drivs av Johanna Nordenankar har Moa tillbringat en hel del tid under sommaren.

– När jag är med hästarna så är all koncentration på dom och då kan jag släppa allt annat. Jag kan rida någon timme per dag. En långtur i skogen är inga problem. Det ger mig tid att filosofera lite. Har jag en dålig dag och inte kan rida så kan jag ändå vara med hästarna. Jag gå ut och borsta dom och klappa dom. 

– Det gäller att försöka hålla psyket uppe på något sätt.